Diagnostisering

Att ställa diagnos på sällsynta sjukdomar kan vara utmanande av flera skäl. Genetiska undersökningar är en viktig del av diagnostiseringen av sällsynta sjukdomar.


 
 

​​​Med hjälp av genundersökningen får man en diagnos och ett namn på sjukdomen, man kan identifiera sjukdomens uppkomstmekanism och man får information om sjukdomsprognosen. Dessutom möjliggör den en bedömning av sjukdomens ärftlighet. När sjukdomens nedärvningssätt och familjens genbakgrund är kända, kan man identifiera de situationer där det finns en risk att sjukdomen upprepas vid en ny graviditet. Då kan risken utredas med hjälp av fosterundersökning, om den havande önskar det.

Diagnosen kan baseras på symtombild och undersökningsfynd

Identifikation av sällsynta sjukdomar på basis av deras symtombild och fenotyp kan vara svårt. Svårigheten är bland annat variationen i symtombild och undersökningsfynd: hos en del kan sjukdomen vara mycket allvarlig, hos andra ger den lindriga symtom. Sjukdomssymtomen och fynden kan även likna varandra och stämma in på flera sjukdomar. Dessutom försvårar sjukdomens sällsynthet i sig identifikationen: en del av sjukdomarna är så ovanliga, att det bara är ett fåtal personer i Finland som har den.

En klinisk diagnos baserad på symtombild och kännedom om sjukdomen underlättar planeringen av behandling och rehabilitering. Frågorna om sjukdomens prognos och dess upprepningsrisk i familjen förblir då obesvarade.

Genforskningsmetoder som hjälp i diagnostiken

Större delen av de sällsynta sjukdomarna är genetiska. Att hitta en exakt genetisk diagnos för en patient kan vara komplicerat. Många olika gener kan ofta orsaka samma symtom och fenotyp, och å andra sidan kan olika mutationer av samma gen orsaka många olika fenotyper, sjukdomar och/eller symtom.

Symtomen hos en sällsynt sjukdom kan peka tydligt på mutationer i en viss gen. I de fallen är genundersökningen lättast att göra. Oftast visar dock symtomen att det är mutationer i många olika gener, som skulle kunna orsaka den sällsynta sjukdomen. I det fallet kan genundersökningen göras med hjälp av så kallade genpaneler, där man samlat ihop gener som medför samma slags symtom för att testas samtidigt.

Hos en del patienter är den bakomliggande genen okänd för den medicinska vetenskapen och går ännu inte att hitta i en genpanelundersökning. Då kan man till exempel undersöka hela exomet eller genomet för att få en diagnos. Exomet är den del av människans arvsmassa, som innehåller alla gener som producerar protein. Genomet är individens hela arvsmassa.

Allt fler får exakt diagnos genom genforskningens framsteg

Med dagens metoder kan den sjukdomsorsakande mutationen bara hittas (eller åtminstone misstänkas) hos färre än hälften av dem som lider av sällsynta sjukdomar. Diagnostiken utvecklas dock hela tiden och blir allt säkrare i och med att data samlas i stora internationella gendatabanker.

För en del patienter med sällsynta sjukdomar hittar man ingen diagnos ens vid stora genetiska undersökningar, bland annat på grund av att:

  • det är inte någon genetisk sjukdom,
  • man kanske hittar en genförändring, men dess samband med de aktuella symtomen är osäker,
  • den sjukdomsorsakande mutationen finns bara i en del av patientens celler, och metoden är inte tillräckligt känslig för att identifiera mutationen,
  • mutationens karaktär kan göra den svår att undersöka.

Att hitta en exakt diagnos även för kända sjukdomar kan alltså vara mycket svårt. Diagnosen är särskilt viktig i de fall det kan leda till mer precis behandling eller där familjen kan behöva den för ärftlighetsrådgivning.

Om genundersökningen inte leder till en exakt diagnos, får man nöja sig med en diagnos som beskriver fenotypen. Sådana var diagnoserna på alla sällsynta sjukdomar för bara några årtionden sedan. De ökade genetiska kunskaperna inom medicinen har möjliggjort noggrann diagnos och ärftlighetsrådgivning för en stor del av patienterna.

Nya generationens genavläsningsmetoder

Med den nya generationens undersökningsmetoder kan vi börja utreda människans hela exom, dvs. alla hennes gener. Inte ens med de allra bästa metoder kan man täcka alla gener, men typiskt för närvarande i alla fall drygt 90 procent. Redan den datamängd som en exomsekvens innehåller är enorm och det är utmanande att söka data i den, eftersom det finns mycket variation i vår arvsmassa som inte påverkar sjukdomsrisken.

En del av sjukdomarna beror dock på mutationer i områdena mellan generna, intronerna. Man vet att dessa områden medverkar åtminstone i regleringen av genernas funktion, men de har antagligen flera uppgifter. När man läser av ett exom i diagnostiken har man bara läst av en liten del av hela arvsmassan. Om man inte hittar någon förklaring till sjukdomen, kan man alltså ta in hela genomet i undersökningen. Men informationsmängden i genomet är fortfarande betydligt större än exomet. Och då blir det ännu svårare att hitta den sjukdomsorsakande ”nålen i höstacken”.

Vissa mutationer är särskilt svåra att upptäcka. En mutation kan till exempel

  • orsaka ett brott i en genavläsning, även om detta inte är så lätt att fastställa av mutationen
  • ligga i det genreglerande området utanför genens basordning eller
  • ligga i genavläsningens brytpunkt

Genens transkription till RNA kan också störas (till exempel en ny s.k. polyadenylationssignal). Då förblir transmitter-RNA:s omoget, trots att följderna av mutationen för genens struktur verkar harmlösa. Dessutom försvåras upptäckten av mutationer av att arvsmassan innehåller flera kopior av genen, och vi känner inte exakt till deras inbördes rollfördelning. Ibland är det inget tryckfel i genen, utan kopian som den ärvt från den ena föräldern (eller ett ännu större område av arvsmassan) saknas (deletion) eller är på fel ställe (insertion), och därför blir föremål för felaktig reglering. Mutationens betydelse kan i vissa fall även påverkas av om den finns i en gen som är ärvd av fadern eller av modern. Ibland har arvsmassan förändrats senare på ett sätt som inte förändrar genernas transkription eller basordning men till exempel ändrar dess avläsning (metylering). En negativ genundersökning utesluter alltså inte med fullständig säkerhet möjligheten till genetisk sjukdom, som fortfarande kan misstänkas, om det uppstår flera sjukdomsfall i släkten. En del av våra mutationer är dessutom ”nya” och finns bara hos den som är sjuk. Å andra sidan kan tolkningarna även av de mutationer vi hittat bli mer exakta under årens lopp: en diagnos som man ställt efter ett gentest kan med tiden visa sig vara en feltolkning.

​​

Föregående sidaNästa sida

 


Päivitetty  30.4.2019 13.43

sympton; fenotyp; genfel; genetiska undersökningar; diagnostiseringen

 

HUS logoTAYS logoOYS logoKYS logoTYKS logo