Njur- och urinstenar i barndomen

Hyperkalciuri, för mycket kalciumutsöndring (”kalk”) i urinen, är den vanligaste avvikelsen som konstaterats hos barn som bildat urinstenar. Hyperkalciuri kan vara en följd av många olika sjukdomar och ibland även en biverkning av en läkemedelsbehandling eller en följd av en långvarigt nedsatt rörelseförmåga. Till för tidigt födda barn måste man ofta ge vätskedrivande läkemedel (furosemid), som kan utsätta för kalciumansamling i njurarna (nefrokalcinos). För stor kalciumhalt i blodet leder till utsöndring av kalcium i urinen och nefrokalcinos. Då utreds i första hand orsaken till störningen i kroppens kalciumbalans. Idiopatisk hyperkalciuri är ett ärftligt tillstånd, där kalcium utsöndras i urinen mer än normalt utan andra konstaterade ämnesomsättningsfel eller exponerande faktorer.

Primär hyperoxaluri är en mycket ovanlig enzymbristsjukdom, där det bildas för mycket oxalat i kroppen. Oxalat utsöndras via njurarna, men vid höga koncentrationer bildas kalciumoxalatkristaller i njurarna, vilket skadar deras funktion. Sjukdomen har varierande svårighetsgrad, i sina lindrigaste former räcker det att behandla den med vätska och läkemedel. I besvärliga sjukdomsformer är den botande behandlingen en lever- och njurtransplantation.

Cystinuri är ett ärftligt fel på transportörproteinet i njurkanalerna som förhindrar reabsorption av aminosyran cystein som utsöndras i urinen. Den stora mängden utsöndrat svårlösligt cystein kristalliseras och orsakar njurstenar som kan täppa till och skada njurarna. Rikligt med vätska, undvikande av salt och alkalisering av urinen förbättrar cysteinets löslighet.

Olika funktionsstörningar i njurkanalerna eller tubuli exponerar för uppkomsten av njurstenar. Sådana tubulussjukdomar är t.ex. cystinuri, Dents sjukdom, Bartters sjukdom och renal tubulär acidos. Du kan läsa mer om dessa sjukdomar i avsnittet Njurtubulussjukdomar i denna sjukdomssökning.

Njur- och urinstenar orsakar smärta genom att blockera urinflödet. Smärtan kan vara svår och börja plötsligt, och den förekommer vanligtvis i vågor.

Urinstenarna exponerar för inflammationer som ofta leder till feber, ökad urinproduktion och obehag vid urinering. Urinen kan innehålla synlig utfällning eller stenfragment och ibland bli blodig.

Om en urinsten inte blockerar urinflödet orsakar den vanligtvis inga känningar eller andra symtom.

Det väsentliga vid behandlingen och förebyggandet av stenar är att dricka tillräckligt med vätska för att förbättra lösligheten hos det kristalliserande ämnet. Vätskeintaget bör vara 1,5–2 gånger större än normalt. Användningen av salt bör undvikas/begränsas. En riklig natriumutsöndring i urinen ökar också utsöndringen av kalcium och exponerar således för att stenar bildas.

Läkemedelsbehandling kan hjälpa i vissa situationer, till exempel minskar tiazidgruppens vätskedrivande läkemedel nefrokalcinos. Om man gör urinen alkalisk (alkalisering) förhindrar man att de flesta av dessa ämnen kristalliseras. Vid cystinuri höjs t.ex. urinens pH-värde med alkaliserande läkemedel.

I den akuta fasen behandlas stenanfallet med vätska och smärtstillande läkemedel. Syftet är att snabbt avlägsna stenar som blockerar urinflödet. Ett endoskopiskt ingrepp i urinvägarna är den föredragna metoden för att försöka avlägsna stenarna, även om öppen kirurgi ibland utförs. Krossbehandling med extrakorporala energivågor (ESWL) är lämplig för att krossa vissa typer av stenar. Efter ESWL-behandlingen avlägsnas stenen, som krossats i mindre smulor, med urinen. Efter kirurgisk behandling är det viktigt att försöka förhindra att stenarna återkommer genom tillräckligt vätskeintag, följande av en specifik kost och medicinering.

Många kända njursjukdomar nedärvs autosomalt recessivt.

En ultraljudsundersökning av urinvägarna och en röntgenbild avslöjar vanligtvis förekomsten av urinstenar. Datortomografi är noggrannare än konventionell röntgen när det gäller att upptäcka och lokalisera stenar.

Orsakerna till stenbildning undersöks genom att undersöka kalcium och andra salter, aminosyror, organiska syror och urinceller i urinen. I blodet undersöks vanligtvis kreatinin, cystatin C, urea, salt- och surhetsbalans, kalcium, fosfat, bisköldkörtelhormon, D-vitamin och aminosyror.