I båda sjukdomsformerna är hudsymtomen det viktigaste första symtomet och de uppträder redan under det första levnadsåret. De flesta som insjuknar i Langerhans cellhistiocytos är barn under 10 år. Hudsymtom förekommer i ansiktet, hårbottnen, buken, bålen, blöjområdet. Om systemsymtom förekommer tar det från några dagar till flera månader innan de utvecklas.
På huden uppstår ett seborroiskt, fjällande eksem, i allmänhet på hjässan. På kroppen kan det förekomma gulbruna papler. Vesiklar och pustlar kan förekomma (differentialdiagnoser eksem, milier, scabies och varicella).
I den självläkande sjukdomsformen uppstår papulonodulära hudsymtom redan vid födseln eller under neonatalstadiet och barnets allmäntillstånd är gott. Hudsymtomen försvinner spontant inom 2–3 månader, oftast före 8 månaders ålder.
I den utbredda sjukdomsformen förekommer även hepatosplenomegali eller leverförstoring, lymfadeopati eller förstorade lymfkörtlar, anemi, leukocytos, trombocytopeni och koaguleringsstörningar.
I munnen förekommer ofta sår i tandköttet och slemhinnorna, smärtande och såriga noduler i ljumskvecken, retroaurikulärt och i örongångarna. Affision av temporalben kan uppstå som kronisk otitis media. Hepatomegali är vanligt (tecken på dålig prognos).
