Insjuknandeåldern och sjukdomsbilden hos MLD är mycket varierande, framför allt i den sjukdomsform som ger symtom i vuxen ålder.
Sjukdomsformen för den sena spädbarnsåldern kan börja i 1–2 års ålder, åtföljt av ett skede där utvecklingen verkar normal. Sjukdomen fortskrider från 3 till drygt 10 år. Inlärda förmågor som att gå och stå går förlorade steg för steg. Det blir svårare att tala och den intellektuella funktionen försämras. Kramper kan förekomma. Synen och hörseln försämras. Neuropati i perifera nerver är vanligt. Så småningom blir barnet sängliggande och alla hjärnfunktioner förloras, varvid även pyramidala och extrapyramidala symtom förekommer. Livslängden kan vara månader eller år.
I sjukdomsformen i ungdomsåldern börjar symtomen vanligen i 5–10 års ålder. I allmänhet märks de första symtomen under de första skolåren, då skolresultaten börjar försämras och beteendestörningar utvecklas. Samtidigt kan kramper eller ateotisk rörelsestörning uppstå. Neurologiska pyramidala symtom utvecklas senare. Sjukdomen fortskrider som i spädbarnsålderns sjukdomsform, men långsammare i upp till 10 år.
I sjukdomsformen hos vuxna börjar symtomen i allmänhet efter puberteten, men ibland först i 30–50 års ålder. Det finns två vuxenformer av sjukdomen, som skiljer sig från sjukdomsformen hos barn.
1) Den första orsakar främst motoriska symtom i centrala nervsystemet och orsakar neuropati i perifera nervsystemet. Först börjar de motoriska färdigheterna försvagas, främst uppstår gångsvårigheter på grund av spastisk parapares eller cerebellär ataxi. Ofta konstateras neuropati i perifera nerver och ibland kan det vara det första symtomet. Vissa patienter utvecklar förtvining av synnerven. Det kan förekomma intellektuella störningar. Vid en magnetundersökning av hjärnan konstateras diffus ömsesidig demyelinisering. Symtomen förvärras så småningom under 10–20 år. Till sist blir patienten dement och alla hjärnfunktioner försvinner, varvid bulbära symtom konstateras.
2) Den andra vuxenformen av sjukdomen har endast psykologiska och intellektuella symtom. De första symtomen är stora förnimmelsestörningar, som beskrivs vid schizofreni. De kan bestå av vanföreställningar, hallucinationer och hos många ett rörigt sätt att sköta vanliga arbets- eller hemsysslor. Dessa beteendestörningar orsakar problem med social interaktion hos alla patienter. Hos de flesta leder hämningsminskning periodvis till ett pseudomaniskt beteende. Under sjukdomens förlopp uppstår andra symtom, såsom minnesförlust och tankesvårigheter, apraxi, svårighet att gestalta situationen och omgivningen, vilket leder exempelvis till en tendens att gå vilse, samt svårigheter att fatta beslut. Försvagningen av de intellektuella funktionerna kan förbli obemärkt på grund av beteendeproblemen. I allmänhet hamnar patienterna på psykiatriska sjukhus med diagnosen schizofreni, tills atypiska drag uppträder. Leukodystrofi konstateras vid magnetröntgen av hjärnan. Neurologiska symtom uppkommer mellan två till drygt 20 år efter att de psykiatriska symtomen börjat (spastisk eller ataxisk motorisk störning, epileptiska anfall, stumhet, apraxi och agnosi). Vissa kan utveckla förtvining av synnerven.
