Gå till sidans innehåll

Brosk-hårhypoplasisyndromet

24.3.2024 Helena Valta, docent, specialläkare. HUS Sjukvård för barn och unga


Brosk-hårhypoplasisyndromet är en sällsynt multiorgansjukdom som hör till det finländska sjukdomsarvet och som förutom benförändringar och sparsam hårväxt är förknippad med varierande grader av immunbrist och hos vissa patienter störningar i benmärgens funktion, tarmproblem och utveckling av cancer. I vissa fall har man redan med hjälp av ultraljudsundersökningar under fosterstadiet upptäckt de korta extremiteterna, och då kan diagnosen vid behov ställas genom att ta ett genprov från moderkakan eller fostervattnet.

Sjukdomen är förknippad med en oproportionerlig tillväxtstörning, där extremiteterna är korta i förhållande till ryggen. Håret är oftast tunt, men vissa människor har inget hår, inga ögonfransar och ingen annan behåring. Ansiktsdragen är normala. Lederna är överrörliga, utom armbågslederna, där de flesta har bristande extension. Det finns ofta en krökning i området kring lårbenet och skenbenet. Efter att ha lärt sig att stå har barn en framhävd svank i ländryggen, som ofta minskar med åldern. Vissa patienter utvecklar skolios i ryggen när de växer. Fingrarna och tårna är korta och överrörliga.

Den motoriska utvecklingen hos en insjuknad person framskrider ofta i barndomen inom en normal tidsram. Den intellektuella utvecklingen är normal. Det är viktigt att följa upp viktutvecklingen och längdtillväxten samt undvika övervikt. Den genomsnittliga vuxenlängden är 122 cm för kvinnor och 131 cm för män.

Efter födseln är det viktigt att följa upp blodstatus, eftersom vissa patienter utvecklar hypoplastisk anemi. Under de första levnadsåren har de flesta patienterna lätt anemi som försvinner av sig själv med åldern. Omkring 8 procent av de insjuknade har en medfödd förstoring av tjocktarmen eller Hirschsprungs sjukdom, vilket resulterar i svår förstoppning och en svullen buk hos spädbarnet.

Alla RHH-patienter har någon grad av immunbrist. Svårighetsgraden varierar mycket, även inom samma familj. Immunbristen utsätter vissa patienter för återkommande infektioner: i barndomen är återkommande mellanöreinflammationer och lunginfektioner de vanligaste problemen, och senare i livet återkommande bihåleinflammationer. Återkommande lunginfektioner är förknippade med en risk att utveckla permanent bronkial dilatation (bronkiektasier). Svåra generaliserade bakterieinfektioner och långvariga virusinfektioner har också beskrivits. Vattkoppor kan vara allvarligare än vanligt hos patienter med RHH. Patienterna behöver livslång immunologisk uppföljning.

Barn och ungdomar får inte ges levande vaccin (t.ex. rotavirus, vattkoppor och MPR) förrän deras immunologiska status har bedömts ordentligt och det har bekräftats att vaccinationen är säker för mottagaren. Pneumokockvaccin och årlig influensavaccination rekommenderas för alla RHH-patienter.

Särskilt risken för lymfkörtelcancer (lymfom) och basalcellscancer (basaliom) är förhöjd. Cancersjukdomarna behandlas enligt samma principer som hos andra patienter.

Det är viktigt att kontrollera stöd- och rörelseorganen. Problem i knäna och ryggen kan uppstå redan i barndomen, och senare utvecklar vissa patienter problem i andra ledområden, bl.a. förtida artros.

Behandlingen och uppföljningen av patienterna kräver en multidisciplinär arbetsgrupp, eftersom det är en multiorgansjukdom.

Sjukdomen nedärvs recessivt. Patientens föräldrar är friska bärare av sjukdomens genmutation, så det finns en 25 procents risk i varje graviditet att barnet kommer att insjukna. Den genetiska defekten finns i RMRP-genen, som inte kodar för ett protein utan för en RNA-molekyl. Cirka 90 procent av de finländska patienterna har en 70A>G-genmutation i minst en av sina kopior av arvsmassan.

I Finland finns det cirka 140 personer med RHH.

Patientens kliniska drag och de typiska röntgenfynden (förändringar i benens metafysområden) leder vanligtvis till en diagnos. Diagnosen bekräftas genom en omfattande mutationsundersökning av RMRP-genen och ibland, när det gäller mer sällsynta genmutationer, genom exomsekvensering.