En god behandlingsbalans vid diabetes förutsätter noggrann uppföljning av glukosnivån.
Med hjälp av egenkontroll av glukosnivån anpassas insulindoserna så att de motsvarar mängden ätna kolhydrater och motionen. Vid behov korrigeras ändringarna i glukosnivån vid varierande situationer. Vanligtvis följs glukosnivån upp med en glukossensor.
För att underlätta och precisera uppföljningen av glukosnivån hos barn och unga används numera ofta en sensor som följer glukosnivån i vävnaden (till exempel en sensor som kan skannas) eller en kontinuerlig uppföljning av vävnadssocker (mätare på huden), som tydligt minskar behovet av fingertoppsmätningar.
Glukosnivån kontrolleras
Alltid före måltider och 2 timmar efter måltiden
Vid läggdags, helst 2–3 timmar efter kvällsmål och insulininjektion.
Före och i samband med motion.
Vid symtom på låg eller hög glukosnivå.
Nattlig uppföljning av glukosnivån behövs i början av diabetesbehandlingen och tillfälligt när insulindoserna ändras, men man försöker undvika regelbunden mätning av glukosnivån på natten.
Glukosnivån på morgonen efter fasta avslöjar om basinsulinet som verkar under natten är tillräckligt. Dosen är lagom när glukosnivån är jämn på natten och morgonvärdena för det mesta är inom målområdet 4–7 mmol/l. Värdet som uppmäts två timmar efter kvällsmålet ska vara ungefär på samma nivå som morgonvärdet.
Bedömningen av om måltidsinsulinet är tillräckligt görs utifrån måltidsparmätning. När värdet som mäts två timmar efter måltid i stora drag är detsamma som värdet före måltiden, är mängden måltidsinsulin lagom. När sensorering används bedöms måltidsinsulinets tillräcklighet bäst genom att följa med på kurvan vad som händer med glukosnivån efter att man har ätit.
Mätningarna görs oftare när insulindoserna ändras, när man är sjuk och när man har problem med glukosbalansen. Glukosnivån mäts också om barnet eller den unga har symtom på låg eller hög glukosnivå. Glukosnivån ska också mätas före man ska köra ett motorfordon (t.ex. moped eller mopedbil).
Genom att registrera mätresultaten (t.ex. i ett häfte eller en app) och bedöma dem kan man göra ändringar i insulinbehandlingen utifrån uppföljningen av glukosnivån. Regelbunden uppföljning med blodsockermätare av den genomsnittliga glukosnivån under två veckor är också att rekommendera. Den information man får genom sensorering om hur glukosnivån varierar under ett dygn är bra att utvärdera regelbundet genom att utnyttja sensorernas program som visar vilka variationer i glukosnivån måltiderna orsakar och bland annat hur länge man håller sig inom målområdet.
