Med feberkramp avses ett anfall där barnet stelnar och/eller rycker, antingen symmetriskt eller på ena sidan, och som inträffar vid hög feber, vanligtvis under stegringsfasen. Ibland är det först efter ett krampanfall som man upptäcker att barnet har feber. Feberkramper är vanligast hos barn i åldern 6 månader till 6 år. Orsaken till feberkramper är inte känd, men tendensen är ärftlig och feberkramper har ibland en tendens att återkomma.
När barnet har ett krampanfall stelnar kroppen, blicken är tom och ögonen kan vändas uppåt. Man får ingen kontakt med barnet och hen förlorar medvetandet. Detta åtföljs vanligen av ryckande spasmer i extremiteterna. Kramperna kan störa andningen och göra att huden blir blå på grund av syrebrist. I de flesta fall får barnet dock tillräckligt med syre. Under ett anfall kan urin och/eller avföring läcka ut. Ett typiskt anfall varar några minuter, varefter barnet återfår medvetandet men ofta är trött.
Feberkramper ser skrämmande ut, men de är oftast kortvariga och upphör av sig själva på några minuter. Feberkramper är sällan farliga och betyder inte att barnet har eller kommer att få epilepsi. Feberkramper skadar inte barnets utveckling. Barn med epilepsi är dock också benägna att få epileptiska anfall när de har feber.
Första gången ett barn får feberkramper bör man alltid kontakta en läkare för att ta reda på orsaken till febern och få anvisningar om hur man behandlar febern effektivt och hur man behandlar eventuella fortsatta anfall.
Feberkramper är vanliga hos barn: före fem års ålder drabbas cirka 7 procent av barnen av feberkramper.