Det lönar sig att utreda orsaken till hydronefros, eftersom en obehandlad förträngning kan orsaka skador på njuren, smärtor eller urinvägsinfektioner. Ett kraftigt urinåterflöde ökar för sin del risken för urinvägsinfektioner. När barnet har fötts inleds antibiotikabehandling för att förhindra urinvägsinfektioner, om de förändringar som observerats under fostertiden kräver det.
Urinmängden och urinstrålens styrka hos nyfödda kontrolleras. Efter födseln är barnets urinutsöndring liten under flera dygn, vilket försvårar tolkningen av ultraljudsresultatet. Om en lindrig utvidgning av njurbäckenet har konstaterats under fostertiden endast i en njure, är en ultraljudsundersökning inte brådskande, utan undersökningen görs vid cirka 1–2 veckors ålder.
Ultraljudsundersökningen görs dock snabbare om utvidgningen av njurbäckenet under fostertiden har varit särskilt kraftig, utvidgningen har konstaterats i båda njurbäcken eller urinvägarna, eller om man utöver detta konstaterat andra avvikelser i njurarna. Om urinrörsklaff misstänks hos en pojke görs en ultraljudsundersökning i allmänhet redan inom ett dygn efter födseln och undersökningarna fortsätter med kontrastmedel (miktionscystografi).
I kontrastundersökningen av urinblåsan katetriseras urinblåsan med en liten kateter med bedövningsgel. Kontrastmedlet rinner via katetern till urinblåsan och när blåsan fylls tas röntgenbilder med genomlysningsteknik. Samtidigt kontrolleras urinåterflödet till njurarna. När barnet slutligen urinerar ser man om det finns en klaff som förtränger urinröret. I allmänhet är undersökningen inte smärtsam och barnet behöver inte sövas.
Senare undersökningar och ingrepp
Antibiotikabehandlingen fortsätter åtminstone under det första levnadsåret för att förhindra urinvägsinfektioner. Hydronefros följs till en början tätt med ultraljudsundersökningar som upprepas med 1–4 månaders mellanrum.