Vad berättar viktindexet?
Ett vanligt sätt att definiera och klassificera fetma är att använda viktindexet (BMI) som är ett internationellt överenskommet mått på förhållandet mellan längden och vikten. Undersökningar visar att ett BMI på över 25 kg/m2 ökar risken för många sjukdomar. Enbart viktindexet ger dock inte en tillräcklig bild av en persons allmänna hälsa eller välbefinnande. Till exempel kan svullnad eller stor muskelmassa öka ditt viktindex till gränsen för övervikt, även om du inte har för mycket fettvävnad i kroppen. I de flesta fallen är dock ett högt viktindex en indikation på en ökad fettmängd.
Man bör också komma ihåg att viktindexet inte säger något om hur fettet är fördelat. I genomsnitt är bukfett skadligare än kroppsfett i nedre delen av kroppen. Hälsotillståndet är dock en individuell egenskap, och vikten, fettvävnaden eller fettfördelningen är inte indikationer på hälsa.
| Viktindexets gränser | Viktindexet beräknas genom att man dividerar vikten med kvadraten på längden: vikt (kg) / längd (m) x längd (m). Klassificeringen av viktindexet är densamma för män och kvinnor. Viktindexets gränser: BMI 25–30: övervikt BMI 30–35: fetma BMI 35–40: svår fetma BMI över 40: sjuklig fetma Det rekommenderade viktindexet för personer över 65 år är 23–29 kg/m2. |
| Midjeomfång | Om du har mycket fett i kroppen ökar risken för ämnesomsättningsstörningar. Fettansamlingar, särskilt i bukhålan, är skadliga. Detta leder också till att fett ansamlas i organ som normalt är nästan fettfria. Dessa organ är till exempel levern, musklerna, hjärtat, bukspottkörteln och njurarna. Fettmängden i buken bedöms genom att mäta midjeomfånget. Ett midjeomfång på över 100 centimeter hos män och över 90 centimeter hos kvinnor räknas som bukfetma. Med ett midjeomfång på över 90 centimeter hos män och över 80 centimeter hos kvinnor är risken för ämnesomsättningsstörningar något förhöjd. Midjeomfånget mäts mellan översta spetsen på höftbenet och det nedersta revbenet. |