Nyfödda i sjukhusvård: Uppföljning och de vanligaste åtgärderna

En extern sensor på handen eller foten som mäter den procentuella syremättnaden i blodet. Vid dubbel mätning av syremättnaden sitter en sensor på höger arm och den andra på en nedre extremitet. Om en skillnad konstateras mellan mätningarna (mättnadsgradient) kan det till exempel tyda på en adaptionsstörning, förhöjt blodtryck i lungornas artärer, en generaliserad infektion hos det nyfödda barnet eller ett hjärtfel.

Blodtrycket kan mätas med en manschett på nedre eller övre extremiteten (icke-invasiv mätning) eller invasivt genom att föra in en tunn kateter (artärkateter) i en artär i armen eller benet, eller en tunn artärkateter i navelartären, varvid blodtrycket mäts kontinuerligt. Blodproverna tas på samma sätt och barnet behöver inte stickas separat.

Kontinuerlig mätning av hjärtfrekvens och eventuella hjärtrytmrubbningar. Tre externa sensorer placeras på bröstet och fästs med tejp.

I intensivvården mäts temperaturen kontinuerligt genom kontrollmätningar från huden och armhålan. Dessutom mäts temperaturen hos en patient i kylbehandling kontinuerligt från ändtarmen.

Normalt vägs alla blöjor för att beräkna mängden urin. Om barnet inte kissar tillräckligt mycket eller om det finns misstanke om överfyllnad av urinblåsan, till exempel på grund av medicinering, sätts en urinkateter in.

För att planera vätsketerapin och näringen och för att bedöma tillväxten vägs barnet vanligtvis dagligen.

Syresättningen i vävnader i de inre organen i hjärnan och bukområdet kan mätas med en sensor som fästs på huden (NIRS).

Vid högfrekvent respiratorvård, och ibland även om artärkateten inte används, kan lungornas gasutbyte mätas med en extern sensor som placeras på huden. Anordningen mäter både det partiella syrgas- och koldioxidtrycket. Exaktheten vid mätningen är inte lika bra som för ett blodprov.

Mätning av elektrisk aktivitet i hjärnan med kontinuerlig 1- eller 2-kanalsregistrering. 3–6 tunna nålar fästs under huden på barnets huvud. Mätningen registrerar den elektriska aktiviteten i hjärnan.

Ett barn på intensivvården behöver vanligtvis en näsmagslang genom vilken hen får mjölk och mängden och kvaliteten på maginnehållet följs upp.

Venkanylen förs in i en ven som är synlig under huden på en extremitet eller på huvudet. En artärkateter förs in i en artär i handleden eller vristen. Venkanyler används för att ge vätsketerapi och medicinering. Artärkanylen används för att ta blodprover och kontinuerligt mäta blodtrycket.

Under de första levnadsdagarna är naveln fortfarande tillräckligt ny för att venerna ska vara tillräckligt öppna för att en tunn kateter ska kunna föras in för vätsketerapi och läkemedelsbehandling. Navelkatetern brukar inte användas särskilt länge.

Om ett barn på intensivvårdsavdelningen behöver näringsterapi och/eller läkemedelsbehandling under en längre tid sätts en central venkateter in. Hos prematurer sätts den centrala venkatetern ofta in genom en ven i knä- eller armvecket. En central venkateter som sätts in av en anestesiolog placeras vanligen i halsvenen. För det här ingreppet måste patienten vara i respirator.

Om barnets egen andning inte är tillräcklig trots den behandling och det stöd som hittills getts, eller om en komplikation som t.ex. pneumothorax har uppstått, sätts ett plaströr, ett så kallat intubationsrör, in i barnets luftstrupe för att ge respiratorvård. Intubationen utförs på avdelningen under kortvarig narkos, under vilken röret förs in mellan stämbanden antingen genom näsan eller genom munnen. Rörets rätta djup kontrolleras med en röntgenbild.

Om barnet har konstaterats ha pneumothorax eller en betydande vätskeansamling i lungsäcken sätts ett rör (drän) eller en kateter in sterilt mellan revbenen för att suga ut luften/vätskan. Pleuradränen lämnas vanligen på plats för att suga tills utsöndringen har upphört. Området bedövas och barnet får intravenös smärtstillande medicinering före ingreppet. En ascitesdrän sätts in i bukhålan om en betydande ansamling överloppsvätska konstateras.

Om barnet misstänks ha till exempel en infektion i centrala nervsystemet undersöks ryggmärgsvätskan, dvs. likvor. Provet tas genom lumbalpunktion, där en tunn nål förs in mellan ryggkotornas taggutskott i spinalområdet. Vätskan droppar från nålen under eget tryck ner i provbehållaren.