Andra sätt att undersöka hörseln och dess funktion

Vid tympanometri mäter man hur ljudenergin fortplantar sig från hörselgången till trumhinnan och mellanörat. I undersökningen ändras lufttrycket i hörselgången och samtidigt mäter man med hjälp av en mikrofon hur ljudet reflekteras från en ljudkälla som placerats i hörselgången. Undersökningen ger kompletterande information till otoskopin om tillståndet i mellanörat bakom trumhinnan. Om den undersökta har en konduktiv hörselnedsättning och tympanometrin ger ett normalt resultat kan det hända att hörselkedjan inte fungerar.

Vid en emissionsundersökning bedöms innerörats funktion och indirekt hörseln. Undersökningen används till exempel vid screening av hörseln hos nyfödda. I undersökningen skickas en ljudimpuls in i hörselgången och den får de yttre hårcellerna på innerörats snäcka att böjas och producera ett svagt ljud, en emission, som kan mätas med känsliga instrument. Undersökningen är snabb och smärtfri. Om det finns sekret i innerörat eller ett starkt undertryck (till exempel på grund av snuva), kommer det inga reflektioner eller så är hörselgången mycket tilltäppt eller smal. För att undersökningen ska lyckas måste örat vara friskt och ljudmiljön tyst.

Vid hjärnstamsaudiometri mäter man elektrisk respons från hörselnerven och hjärnstammen skilt för vartdera örat. För nyfödda barn under ett halvt år kan undersökningen genomföras under naturlig sömn, för större barn under nedsövning eller i vila och för vuxna i vila.

Vid undersökningen placeras ljudkällor i öronen och de avger kortvariga ljudstimuli i regel några tusen gånger per ljudstyrka. Den elektriska respons som ljudstimuli orsakar registreras med hjälp av elektroder som placeras på huvudet. Oftast placeras elektroderna (3–4 st.) bakom örat, på pannan och på hjässan. Med hjälp av undersökningen bedömer man hörselnivån och hur ljudinformation fortplantar sig i hörselsystemet.