Gå till sidans innehåll

Nyfödda eller barn som bärare av ESBL

De flesta av oss vet inte om vi är ESBL-bärare eller inte. Om man bor hemma är det sällan relevant, och därför undersöker man inte utan en särskild anledning huruvida någon är bärare eller inte.

ESBL kan hittas när man tar en bakterieodling från urin, blod eller ett sår för att hitta orsaken till en infektion. Bärarskapet kan också upptäckas när man tar prover från personer som varit inlagda på sjukhus utomlands för att hitta antibiotikaresistenta bakterier.

ESBL-bärarskap är vanligtvis symtomfritt.

ESBL-infektioner förekommer oftast i urinvägarna eller i kirurgiska infektioner i tarmkanalen. Även om ESBL-bakterien är resistent mot många antibiotika finns det effektiva läkemedel. Symtomfria bärare behöver inte behandlas.

Bakteriefloran, inklusive ESBL, i det nyfödda barnets tarm kommer ofta från modern. Bakteriesammansättningen i det nyfödda barnets tarm påverkas också av faktorer såsom förlossningstyp och ärftliga faktorer. ESBL-smitta kan också komma via mat eller dryck. Smittorisken är större utomlands än hemma. ESBL kan också spridas på sjukhus. ESBL-smitta är lättare att få om du samtidigt tar antibiotika som dödar andra bakteriestammar i tarmen som är känsligare för antibiotika. På samma sätt ökar antibiotika som används inom livsmedelsindustrin risken för smitta. ESBL sprids inte utan kontakt.

ESBL-bärarskap är inte en sjukdom eller en risk för barns eller andra närståendes välbefinnande i hemmet. Du behöver inte berätta om ditt bärarskap för någon utanför sjukhuset.

På sjukhuset är infektionsrisken något högre, till exempel på grund av urinkatetrar, bukkirurgi, intensivvård eller nedsatt immunitet mot sjukdomar. Du bör berätta för din läkare om ditt bärarskap, eftersom detta kan påverka valet av antibiotika, särskilt vid infektioner i urinvägarna eller bukområdet.

ESBL-bärarskap påverkar inte det normala livet (t.ex. hemmet, hobbyer, relationer, besök) på något sätt. Det finns inga restriktioner vad gäller att ha husdjur. Onödiga antibiotikakurer bör undvikas.

God hygien bör tillämpas i hemmet, oavsett om du är bärare av ESBL eller inte:

  • Tvätta händerna noggrant med tvål efter toalettbesök, efter att ha bytt blöjor och innan du hanterar mat.

  • Blöjor och engångsnäsdukar läggs i papperskorgen direkt efter användning och därefter tvättas händerna.

  • Pottor sköljs efter användning, tvättas vid behov och ställs att torka.

  • Familjemedlemmarna har också vid idrottsutövning personliga handdukar och kosmetikprodukter.

  • Fuktighetskräm förhindrar att huden spricker.

  • Utsöndrande sår och hudskador bör täckas. Använda sårförband slängs direkt i papperskorgen. För mer omfattande sår ska du följa de instruktioner som du fått från avdelningen. Tvätta händerna före och efter sårvård.

  • Vid städning används vanliga rengöringsmedel som kan köpas i butik.

  • För tvätt används och följs normala tvättmedel och tvättinstruktioner för textilier.

  • Vanliga kärl kan användas och diskas som vanligt. Kärlen tas i bruk när de är torra.

Anvisningar för smittobekämpning för yrkesutbildad personal inom hälso- och sjukvården har utarbetats både nationellt och per sjukvårdsdistrikt. Flera sjukhus upprätthåller en elektronisk påminnelse för att identifiera ESBL-bärare.

För att förhindra spridning av ESBL är god handhygien, särskilt vid kontakt med kroppsvätskor (t.ex. blöjbyte), viktigt för såväl patienter, anhöriga som vårdpersonal. Det är också viktigt att undvika onödiga, alltför bredspektriga eller långa antibiotikakurer.

En patient kan placeras i ett enkelrum i enlighet med lokala riktlinjer om patientens förmåga att följa hygieninstruktioner är nedsatt och patienten har svårt att hålla avföring (t.ex. patienter i blöjåldern) eller om andra patienter på avdelningen är särskilt infektionskänsliga.

Infektioner orsakade av ESBL och andra tarmbakterier kan också förebyggas genom vanliga aseptiska rutiner vid olika åtgärder.

ESBL-bärarskap kräver inga särskilda åtgärder i daghem eller skolor. Normal, god hygienpraxis bör iakttas. Social- och hälsovårdsministeriet har gjort en separat rekommendation om dem för daghem:

Hur länge du är bärare är individuellt. Faktorer som kan förlänga bärarskapet är upprepade antibiotikakurer, kroniska tarmsjukdomar och urinkatetrar. Hos en frisk person är bärarskapets varaktighet irrelevant och det undersöks inte rutinmässigt.

Om en person måste läggas in på sjukhus vid upprepade tillfällen bedöms bärarskapets varaktighet från fall till fall, tidigast ett år efter det senaste positiva provet.

Anvisning som kan skrivas ut:

Uppdaterad 16.11.2017