Vattkoppor orsakas av viruset varicella zoster, som ingår i gruppen herpesvirus. Innan vaccinet mot vattkoppor togs i bruk var det en allmän infektionssjukdom hos barn i lek- och skolåldern.
Vattkoppor smittar lätt när viruset sprids som luftburet, dropp- och kontaktsmitta från den insjuknades luftvägar och hudblåsor. Inkubationstiden för vattkoppor är cirka 2 veckor (10–21 dygn) och smittar redan 1–2 dygn innan blåsorna uppstår. Smittan överförs tills det har bildats en skorpa på alla blåsor, minst i fem dygn efter att hudförändringarna har uppkommit.
Ett friskt barn tillfrisknar från vattkoppor inom cirka en vecka, men för till exempel ett barn som lider av atopiskt eksem eller astma kan vattkoppor vara en allvarlig sjukdom. Övriga riskgrupper med tanke på en allvarligare sjukdomsbild är unga (över 12 år), vuxna, gravida (medför allvarligt hot mot både mamman och fostret) samt patienter med nedsatt immunförsvar (till exempel personer som får kortikosteroidbehandling eller annan medicinering som försvagar immunförsvaret, HIV/AIDS-patienter, personer som genomgått stamcellstransplantation).
De första symtomen på vattkoppor är huvudvärk, muskelvärk och illamående. Därefter uppstår ett rodnande eksem som snabbt blir till blåsor. Hudförändringarna kan också uppstå utan några förutspående symtom. Blåsorna bildar skorpor i 3–4 dygn. Typiskt för vattkoppor är att man både kan se färska blåsor och blåsor som håller på att torka ut och som bildat skorpor. Blåsorna koncentreras på bålen, men kan även förekomma i munnen, på slemhinnorna i underlivet och i hårbottnen. Antalet blåsor varierar mellan ett fåtal och upp till hundratals. Ett vaccinerat barn kan få några enstaka blåsor som tyder på vattkoppor, men sjukdomen är vanligtvis lindrig.
En följdsjukdom kan vara lunginflammation (sällsynt hos barn) och bakterieinfektioner i huden som orsakas av att man har skrapat huden. Hjärn- och hjärnhinneinflammation är en sällsynt, men allvarlig komplikation efter vattkoppor.
Vattkoppor diagnosticeras utgående från sjukdomsbilden. Vid behov kan viruset påvisas från vätskan i blåsorna och sjukdomen kan i efterhand konstateras genom en antikroppsdefinition från blodprov.
Hos ett friskt barn är behandlingen av vattkoppor enligt symtom. En kliande hud kan dämpas med antihistaminer och svalkande krämer. Det lönar sig att hålla naglarna på småbarn korta för att minska risken för en bakterieinfektion i huden. En virusmedicinering är ofta motiverad hos patienter med atopiskt eksem, personer över 12 år och vid sjukdomar där det egna immunförsvaret är nedsatt.
Behandling av följdsjukdomar efter vattkoppor kräver bedömning och vård på sjukhusjouren, på samma sätt som en vattkoppsinfektion hos gravida. Om mamman insjuknar i vattkoppor 0–5 dagar före förlossningen eller inom två dygn efter förlossningen finns det stor risk att fostret/den nyfödde insjuknar i infektionen som kan vara livshotande för den.
Ett barn som har insjuknat i vattkoppor bör vara borta från daghemmet/skolan tills sjukdomen inte längre smittar, det vill säga när alla hudförändringar har bildat skorpa.
Det finns ett vaccin mot vattkoppor som innehåller ett försvagat virus och som från och med den 1 september 2017 ingår i det nationella vaccinationsprogrammet.
