Diabetesdiagnosen kan komma som en chock för både den insjuknade och hans eller hennes närstående, även om det redan länge har funnits varningstecken och symtom på insjuknande. Den mentala reaktionen och anpassningen till sjukdomen är alltid individuell och beror bland annat på den övriga livssituationen, tidigare erfarenheter och de personliga överlevnadsmetoderna.
Din diabetesdiagnos kanske innebär att du för första gången tvingas bearbeta starka känsloreaktioner, som till och med kan kännas outhärdliga. Att förlora sin hälsa kan helt förståeligt orsaka sorg, ångest, känsla av att ha tappat kontrollen och osäkerhet inför framtiden.
Situationer som har uppfattats som traumatiska eller särskilt svåra tidigare, särskilt de tankar och känslor som är förknippade med dem, kan dyka upp igen i tankarna. Detta är normalt och kan hända trots att du bearbetat tidigare upplevelser och det kanske gått flera år sedan du tänkt på de svåra upplevelserna.
Du kanske upplever känslor av orättvisa och hat. Varför hände det här just mig, varför har jag eller min närstående insjuknat medan andra får gå friska? Det är också vanligt med skuldkänslor i olika faser av sjukdomen. Har jag själv orsakat min sjukdom? Har jag skött mig själv fel eller otillräckligt om blodsockret inte är i balans? I synnerhet i samband med skuldkänslor är det viktigt att komma ihåg att diabetes alltid är summan av många faktorer och att insjuknandet således inte är någons orsak ens i de fall där den egna verksamheten har kunnat främja uppkomsten av diabetes.
Efter den första chocken börjar alla gradvis bearbeta insjuknandet på sitt eget sätt och betydelsen av de förändringar som diabetesen medför. Man börjar tänka framåt i stället för att ständigt oroa sig över sjukdomen.