Vi var unga då vår familj växte med två barn, det första barnet föddes -85 och det andra -88. Under graviditeten fick jag graviditetsdiabetes, men i lyckoruset över babyn lyssnade jag inte så noggrant när läkaren berättade att det finns en stor risk att jag i framtiden insjuknar i diabetes typ 2. Jag var ju ung och så gott som odödlig då. I och med barnen började jag jobba på land och sysslade med undervisning inom sjöfarten i ungefär tio år. Jag tänkte knappt alls på mitt blodsocker även om man under hälsokontroller emellanåt konstaterade att mitt fastevärde var lite förhöjt, men det stannade där.
Jag blev chockad vid arbetshälsokontrollen
År -99 fick jag ett jobb via staten som var ”det näst bästa alternativet” efter livet till havs. Jobbet krävde ett intyg från sjömansläkaren, och då var mina blodvärden fortfarande som de skulle. Under den första hälsokontrollen på det nya jobbet år 2000 ingick tester av muskelkonditionen och då visade det sig mitt fastevärde var 13. Jag blev både chockad och rädd, hur skulle det gå för mitt nya jobb, som till råka på allt var skiftesarbete?
Jag kommer aldrig att glömma läkarens ord efter de nya proverna: ”Ni har diabetes typ 2, men det ska nog går bra när vi inleder behandlingen och ni tar hand om er.” Jag var (och är fortfarande) överviktig och att gå ner i vikt var såklart det allra första att ta itu med, och efter det frågade läkaren om vi har diabetes i släkten. Och visst hade vi det: mamma, min moster, morbror, mina morföräldrar. Jag kände allt från skam till självförebråelser, från gråt till ilska.
Att bli du med diabetes
Jag berättade självklart för mina vänner och min familj att jag insjuknat. Samtidigt funderade jag över ifall jag var tvungen att informera min chef och mina kolleger, och ifall det ses som att hemlighålla sjukdomen om jag låter bli. Blir det problem i jobbet på grund av blodsockret? Det och många andra frågor snurrade i mitt huvud. Jag blev lättad när företagsläkaren sa att diabetes typ 2 inte utgör ett hinder för arbete inom sjöövervakning, men att man på jobbet behöver känna till att jag har diabetes. På sjön kunde jag i vilket fall som helst inte jobba längre. Jag berättade om min sjukdom för min chef och mina kolleger och kände mig lättad efteråt. Ingen dömde mig eller gjorde en stor affär av det, och mitt jobb var inte heller hotat.
Jag fick en plats på Diabetesförbundets kurs i Aitolahti i slutet av 2000-talet. Det var där jag slutligen blev du med min sjukdom. På kursen skuldbelade ingen mig, eller frågade varför jag är så tjock eller hurdana levnadsvanor jag haft då jag insjuknat. Jag klarade mig med tablettbehandling i åtta år, sen fick jag långverkande insulin och för sju år sedan snabbinsulin. Under en tid använde jag Victoza (GLP-1-läkemedel, liraglutid) men det passade mig inte på grund av magproblem. Nu har jag haft Ozempic (GLP-1-läkemedel, semaglutid) i nästan ett år och det har hjälpt mig hålla vikten. Någon fotomodell blir jag aldrig men att hålla mig i ”under hundrakilosklassen” räcker för mig.
Världen går inte under även om man har diabetes
Det är tur att jag inte lider av sprutskräck. Då min flerdosbehandling i tiderna inleddes berättade jag för min vän som har diabetes typ 1 att jag också kommer att få flerdosbehandling. Min vän sade då att insulin är ett bra påhitt, men att våra blodsocker är sådana att balansen också påverkas av om det finns tillräckligt med vatten i Niagara, vilket håll presidentens keps pekar mot och hur mycket det råkar blåsa.
I dag har jag som pensionär tid för fritidsintressen och det är givande att vara kamratstödjare i Diabetesföreningen. Hundtokig som jag är skolade jag upp en hypohund åt mig, som ser till att mitt blodsocker inte stiger för högt eller sjunker för lågt. När vi är bortbjudna brukar det väcka stor munterhet vid kaffebordet när hunden meddelar mig att blodsockret stiger för högt. Då brukar jag säga att det är ett tecken på att jag ätit tillräckligt.
Även om jag har de här krämporna har jag lärt mig att diabetes inte är jordens undergång, och att ständigt grubbla över det leder ingen vart – då vågar man ju inte leva!