Kronisk blödning under skallbenet, kronisk subduralblödning
En kronisk subduralblödning utvecklas ofta långsamt, ibland under veckor eller månader. Symtomen kan också utvecklas först om några dagar eller veckor efter skallskadan.
Bilden visar en vätskeansamling i grått på hjärnans yta, det vill säga ett kroniskt subduralhematom. Den trycker på hjärnans yta och kan orsaka symtom när ansamlingen är tillräckligt tjock. Bilden är en tvärsnittsbild.
Kroniskt subduralhematom, det vill säga subduralblödning (på latin: haematoma subduralechronicum, på engelska: chronic subdural haematoma) är inte en akut hjärnskada i sig, men ofta en följd av en tidigare skallskada. Den är vanligast hos äldre.
Oftast uppstår en kronisk subduralblödning när hjärnan rör på sig inuti skallen till följd av ett slag mot huvudet och den lilla bryggvenen mellan insidan av skallen och hjärnan brister. Ofta är orsaken ett fall, men ibland räcker det med ett mindre slag. Mellan hjärnans yta och hårda hjärnhinnan som är fäst vid skallens inre yta börjar blod sakta sippra in. Vanligtvis koagulerar det först men när det långsamt löses upp, irriterar det hjärnhinnorna och börjar samla upp vävnadsvätska. Blodförtunnande läkemedel och trombocythämmande läkemedel ökar risken för att utveckla en kronisk subduralblödning.
Symtomen börjar visa sig först när det finns så mycket vätska mellan hjärnan och insidan av skallen att hjärnan hamnar i kläm. Hjärnan är förvånansvärt anpassningsbar till den långsamt utvecklande kompressionen, och ibland kan till och med flera centimeter vätska ansamlas.
Symtomen utvecklas slutligen ganska snabbt, men med lång fördröjning efter den primära skallskadan. Symtomen är ofta ganska vaga i början – yrsel, huvudvärk, balansförlust vid gång och svaghet i benen kan uppträda gradvis och förvärras under några dagar eller ibland veckor. Ofta leder en nedsättning i medvetandegraden eller svaghet eller förlamningsymtom i ena sidan så småningom på rätt spår.
Behandlingen består vanligtvis av en liten operation som görs under lokalbedövning, en så kallad trepanation, där ett hål borras i skallen och vätskeansamlingen spolas ut. En enda borrning räcker ofta, men en kronisk subduralblödning tenderar ibland att förnyas. Cirka 20 procent av patienterna behöver opereras mer än en gång.
En kronisk subduralblödning har en god prognos och återhämtningen efter operationen är vanligtvis snabb. Patienterna är ofta äldre, och om gångbalansen har försämrats krävs ofta ytterligare rehabilitering.
