Gå till sidans innehåll

Hakolas sjukdom, PLSOSL

Hakolas sjukdom är en sällsynt, ärftlig sjukdom som leder till döden i medelåldern och orsakar benfrakturer i 20–30 års ålder och demens i 30–40 års ålder.

Hakolas sjukdom är också känd som PLOSL, vilket är en förkortning av det officiella namnet för polycystisk lipomembranös osteodysplasi och skleroserande leukoencefalopati. I den internationella litteraturen är sjukdomen oftast känd som Nasu-Hakola disease.

Majoriteten av patienterna har diagnostiserats i Finland och Japan, men enskilda patienter har beskrivits från hela världen.

Hakolas sjukdom nedärvs autosomalt recessivt, vilket innebär att den genetiska defekt som orsakar sjukdomen måste nedärvas från båda föräldrarna för att man ska insjukna. De allra flesta patienter bär på en homozygot genetisk defekt, men enstaka patienter med två heterozygota genetiska defekter har också beskrivits. Den genetiska defekten som orsakar sjukdomen finns antingen i TYROBP (DAP12) eller TREM2-genen. Alla finländska patienter har samma deletion i TYROBP-genen som omfattar exon 1–4.

Sjukdomsförloppet är indelat i fyra stadier.

  1. Det latenta stadiet har (nästan) inga symtom. Det latenta stadiet varar till omkring 20 års ålder.

  2. I skelettfasen är de första symtomen ansträngningsrelaterad smärta och svullnad i handleder, händer, vrister och fötter. En avvikande benägenhet för frakturer uppträder vanligtvis före 30 års ålder. Benfrakturer kan uppstå vid en mycket liten olycka eller till och med utan att någon skada inträffar.

  3. I det tidiga neurologiska stadiet, från cirka 30 års ålder, utvecklar patienterna gradvis en personlighetsförändring som liknar pannlobsdemens på grund av pannlobssymtomen. Det kännetecknas av symtom som eufori och social hämningslöshet. Demensliknande symtom uppträder några år senare.

  4. I det sena neurologiska stadiet efter 40 års ålder leder PLOSL till svår demens och död före 50 års ålder.

Frakturer orsakas av cystiska benförändringar och lokal benskörhet i ändarna på benen i handleder, händer, vrister och fötter. Dessa kan upptäckas på röntgenbilder. Majoriteten av patienterna uppvisar benförändringar, men det finns också vissa patienter som inte uppvisar några förändringar. En datortomografi eller magnetundersökning av hjärnan visar förlust av vit substans i pann- och tinningloberna, förkalkning av basalganglierna samt förstorade hjärnventriklar och fåror i hjärnbarken. Symtomen på pannlobsdemens kan upptäckas med hjälp av neuropsykologiska test.

Diagnosen kan betraktas som säker om patienten har polycystiska benförändringar på röntgenbilderna, pannlobssymtom och progressiv demens under det fjärde decenniet av livet. En konsultation med en neurolog är lämplig för att bekräfta diagnosen. PLOSL bör beaktas vid differentialdiagnostiken av patienter med demens av oklar orsak, eftersom vissa patienter inte uppvisar skelettsymtom före det neurologiska stadiet. En molekylärgenetisk analys av TYROBP- och TREM2-generna avslöjar den sjukdomsorsakande varianten hos alla PLOSL-patienter, enligt rådande uppfattning. Genetiska undersökningar finns tillgängliga på kliniska laboratorier.

Det finns ingen botande behandling eller någon behandling som kan bromsa sjukdomsförloppet, så behandlingen är symtomatisk. Frakturer behandlas enligt de allmänna principerna för frakturvård och förbenas normalt.

Epileptiska anfall är vanliga i det neurologiska stadiet av sjukdomen, då bör epilepsiläkemedel övervägas. Personlighetsproblem som orsakas av sjukdomen leder ofta till sociala problem (t.ex. missbruksproblem, ekonomiska svårigheter, självmordsbenägenhet, skilsmässor). Dessa kan förebyggas genom att man i god tid informerar de närmaste anhöriga om sjukdomens karaktär.

Närmaste anhöriga till den drabbade personen kan dra nytta av genetisk vägledning.

Uppdaterad 23.1.2023