Småkärlsdemens

Symtomen beror på i vilket område blodcirkulationen är störd. Typiska förta symtom är en allmän fördröjning av informationsbearbetningen, försämrad uppmärksamhet och svårigheter med exekutiva funktioner.

En allmän fördröjning av informationsbearbetningen visar sig bland annat genom att tänkandet, rörelserna och reaktionerna blir långsammare. Patienterna kan uppleva att de anstränger sig mer för att tänka, att de behöver längre betänketid, att svaren dröjer och att deras verksamhet i allmänhet är långsammare.

Nedsatt uppmärksamhet leder bland annat till vandrande tankar, att uppgifter blir på hälft och en tendens att fokusera mer på irrelevanta saker, så att viktigare frågor och stimuli förbises. Dessutom blir det svårare att tänka i en bullrig miljö och patienten kan lätt bli distraherad av sina egna tankar.

Svårigheterna med exekutiva funktioner tar sig många uttryck: det är svårt att schemalägga saker, det blir svårt att göra vettiga planer och att hålla sig till dem, och det blir svårt att påbörja aktiviteter. I efterhand är det svårt att bedöma om planen och dess genomförande var lämpliga.

Minnesproblem yttrar sig främst som svårigheter lägga något på minnet, medan att glömma saker inte är ett typiskt tidigt symtom.

När demenssjukdomen fortskrider blir ovanstående kognitiva symtom mer uttalade och kan åtföljas av flera fysiska symtom, t.ex. ostadig och klumpig gång, balansproblem och fall, förlust av fingerfärdighet i händerna, mer frekvent urinering och svårigheter att hålla sig. Dessutom kan cerebrala småkärlssjukdomar vara förknippade med depression.

Diagnosen småkärlsdemens baseras inte på ett enda symtom eller en enskild undersökning, utan på en kombination av symtom, symtomens förlopp och undersökningsfynden.

Symtomen och patientens funktionsförmåga bedöms genom att man intervjuar både patienten och patientens anhöriga. Frågeformulär används också i kartläggningsarbetet. Den information som erhålls på detta sätt är av stor betydelse för diagnostiken. Vid diagnostiseringen testas hjärnans funktion genom test för minnet och informationsbearbetningen samt en läkarundersökning, och hjärnans struktur undersöks med hjälp av en magnetundersökning eller datortomografi. För att ställa diagnosen kan man också undersöka ett cerebrospinalvätskeprov och i särskilda fall utföra en isotopundersökning, främst för att utesluta andra sjukdomar.

Vid behandlingen av blodkärlsrelaterad demens är det viktigt att bromsa sjukdomsförloppet genom en god hantering av riskfaktorer och förebyggande av vaskulär trombos. I hanteringen av riskfaktorer är det viktigt att sluta röka, minska alkoholkonsumtionen, sänka ett förhöjt blodtryck och kolesterolvärde till normala nivåer samt identifiera och effektivt behandla eventuell diabetes. Motion och fysisk aktivitet är viktigt för att hantera riskfaktorer och för hjärnans och kroppens välbefinnande.

Enligt den behandlande läkarens bedömning kan acetylkolinesterashämmare och memantin användas som läkemedelsbehandling vid demenssjukdom för att förbättra hjärnans förmåga att bearbeta information.

God vård av patienter med demenssjukdom omfattar även behandling av beteendemässiga symtom, god allmänvård, rehabiliterande vård, adekvat stöd och service samt säkerställande av patienternas rättigheter och förmåner.

Progressiva demenssjukdomar försämrar patientens körförmåga. Till god vård hör också att ta hänsyn till patienternas och medtrafikanternas trafiksäkerhet. Därför utvärderas körförmågan regelbundet som en del av uppföljningen av sjukdomen.

Läkemedelsbehandlingen av demenssjukdomar inleds vanligtvis på en minnespoliklinik, varifrån uppföljningen senare överförs till primärvården. Mer information om behandling och uppföljning av demenssjukdomar finns i avsnittet ”Behandling av demenssjukdomar” på denna webbplats.