När demenssjukdomen fortskrider försämras ofta förmågan att t.ex. uttrycka smärta och andra förnimmelser som är relaterade till ens tillstånd. Av denna anledning måste enheter som är specialiserade på demenssjukdomar vara bekanta med både demenssjukdomar och den drabbade som individ. Förändringar i beteendet och handlingarna kan vara tecken på outtalad smärta, infektion eller illamående. Sjukskötarna måste kunna identifiera förändringar, ibland ganska små, och försöka hitta orsakerna. I vårdmiljöer spelar de egna skötarna och de ansvariga skötarna en särskilt viktig roll utöver de anhöriga, eftersom de bäst vet hur den person som vårdas reagerar på olika saker och kan tolka beteendet hos den person som vårdas. Hela den multidisciplinära arbetsgruppen bör regelbundet reflektera över behoven och den goda vården av en demenssjuk person som får vård i livets slutskede, utan att glömma vårddirektivet och de anhöriga. En person med demenssjukdom som får vård i livets slutskede behöver särskilt känslig och varsam vård, för när deras förmåga att tänka logiskt minskar blir de alltmer beroende av den känsla som vårdpersonalen ger dem.
Rätten för varje person att få personligt anpassad hjälp, vård och stöd, även i livets slutskede, gäller även för personer med demenssjukdom, som kan ha mycket svårt att uttrycka sig. Vårdarna tar ständigt emot och förmedlar en stor mängd värdefull information genom icke-verbala medel som beröring och blickar.