Att stödja de exekutiva funktionerna

Förståelsen och medvetenheten om ens svårigheter ökar genom responsen man får för sina handlingar. Det är bra att närstående ger respons, särskilt om den insjuknade eller skadade personens obetänksamma och eventuellt kränkande beteende. Det är viktigt att uttrycka att man tar illa upp på ett direkt sätt, eftersom personen förutom att uppvisa impulsivt beteende kanske också har svårt att bedöma hur de egna handlingarna påverkar någon annan.

Vid lindrigare störningar kan dagliga uppgiftslistor och en kalender som man hela tiden har med sig användas för att organisera och initiera aktiviteter. Mer allvarliga störningar i initiativförmågan kan mildras genom externa uppmaningar och tidsinställda påminnelser på telefonen (t.ex. kl. 8.00: ”Stig upp och gör dina morgonsysslor”). Målet är att successivt minska antalet externa instruktioner. Tydliga anteckningar i väggkalendern hjälper en också att komma ihåg och organisera dagliga aktiviteter.

Svårigheter med att planera kan underlättas genom att dela upp uppgifterna i mindre mål. Om du till exempel ordnar en födelsedagsfest för en närstående är det en bra idé att planera att göra inköpen i en bekant butik så att varorna du ska köpa ligger i samma ordning som din rutt genom butiken. När du införskaffat de godsaker och ingredienser som behövs kan nästa mål vara att hitta och köpa en födelsedagspresent. Planera sedan för att laga maten och göra den städning som behövs. Slutligen gör du en tidtabell för festdagen.

Man kan försöka minska impulsivitet genom att använda rumsskyltar eller anteckningskort för att påminna sig om vad man inte ska göra utan att tänka efter (t.ex. en påminnelse på dörren: ”Gå inte ut ensam”). I lindrigare fall bör personen påminnas om behovet av att tänka efter och att sakta ner. Med ihärdig övning börjar nya sätt att agera på få fäste och rutinerna förändras.