När ett barn insjuknar är oron och rädslan stor innan man får en diagnos, men hos en stor del löser dock diagnosen och behandlingen inte alla problem. Föräldern måste ta hand om att barnet hinner till skolan på morgonen, eftermiddagsprogrammet efter skolan och att läxorna blir gjorda med en helt annan intensitet än för ett friskt barn.
Narkolepsi är ofta förknippat med irritation och ilska, vilket försvårar förhållandet både till föräldrarna och syskonen. Föräldrarna kan också vara osäkra på vad man kan kräva av ett barn med narkolepsi, till exempel när det gäller hushållsarbete.
När en förälder lider av narkolepsi är det bra att öppet berätta för familjens barn om sjukdomen och på barnets åldersnivå. Ett barn kan fundera på även stora frågor om en förälders sjukdom och till exempel vara rädd för att han/hon på något sätt bär skulden för förälderns sjukdom. Vardagen blir lättare om barnvården och hushållsarbetet fördelas lämpligt mellan föräldrarna, samt om man får hjälp från den närmaste släkten eller ett annat nära nätverk. Man kan också få stöd för att klara vardagen till exempel via stödfamiljsverksamheten.