Under denna tid har jag deltagit i fyra olika lokalföreningar och kamratstödet har egentligen haft samma betydelse, endast dess form har förändrats något. Som barn, när jag ännu inte var så insatt i min sjukdom, var det trevligt att lyssna på äldre patienters erfarenheter, och det tyckte jag var mycket fascinerande.
Som rumskamrat på anpassningsträningskursen råkade jag få en patient som var lite äldre än jag men som hade insjuknat samtidigt. Han bodde på samma ort och även om vi på grund av åldersskillnaden och avståndet ganska sällan träffade varandra, var vi alltid i skolan, på avdelningen och på andra ställen där vi träffades mycket intresserade av varandras situation och fick ut väldigt mycket av umgänget.
Han är en av de största orsakerna till att jag aldrig upplevt mig som utomstående på grund av min sjukdom, utan jag lärde mig att uppskatta allt som sjukdomen har gett mig, sådant som jag aldrig skulle ha fått och upplevt utan sjukdomen.
Numera är jag kamratstödjare och till största delen på internet via sociala medier och Njur- och leverförbundets forum. Jag försöker träffa dem som jag stöder så ofta som möjligt, men på grund av de långa avstånden blir det tyvärr vanligen ungefär en gång per år och även då endast några få timmar ansikte mot ansikte. Dessa möten har dock alltid varit mycket givande. De ger betydligt mer än enbart kontakt genom att ringa eller skriva, eftersom mycket förblir osagt då.
I allmänhet efter mötet eller kontakten funderar jag över vad jag själv får ut av träffarna, och jag hoppas att den andra personen har fått åtminstone en liten del av det jag själv upplever att jag har fått. Sådana stunder har varit mycket givande när någon ansikte mot ansikte har sagt: "Tack för allt du har gett mig och att du har kunnat svara på alla mina" dumma och enkla frågor".
Det finns inga dumma eller enkla frågor, jag har med tiden sett att samma frågor återkommer gång på gång och att jag själv tampades med dem en gång i tiden.
Författare: Juho Kemppainen