Vävnadsproven kan till exempel vara hudprov, till exempel borttagna födelsemärken, biopsier från knölar, biopsier som tagits vid endoskopier eller organ som tagits bort vid en operation. Cellprov kan till exempel vara punktionsprov som tagits med en tunn nål, upphostnings- och urinprov och gynekologiska cellprov, dvs. papa-prov.
Man kan ta vävnadsprov eller cellprov inom primärvården, i samband med sjukhusets polikliniska mottagning och i mer krävande fall med hjälp av olika bilddiagnostiska tekniker med styrning på radiologavdelningen och kirurgiskt i operationssalar. Man tar också prov vid laboratoriernas egna verksamhetsställen.
Man kan ta ett vävnadsprov, dvs. en biopsi, från en tumör med en biopsinål eller från huden med en stans. Beroende på var provet tas kan man ta antingen ett vävnadsprov eller ett cellprov. Man suger upp ett cellprov från tumören med en tunn nål, men cellprovet har ofta ett begränsat diagnostiskt värde. Ofta kan ett lite större vävnadsprov, en så kallad grovnålsbiopsi, hjälpa till att ställa en mer exakt diagnos.
Proven undersöks på ett patologiskt laboratorium, som lämnar ett utlåtande om det.