Kontrastämnen för röntgenundersökningar
Jodhaltiga kontrastämnen används vid datortomografi- och genomlysningsundersökningar och ibland även vid röntgen. Kontrastämnet adminstreras via en kanyl, vanligtvis i en ven i armvecket.
I vissa specialfall kan kontrastämnet doseras i matsmältningskanalen (via munnen/kateter) eller via en kateter i urinblåsan. Ett kontrastmedel som getts via en ven kan orsaka en kortvarig känsla av värme och metallsmak i munnen.
Kontrastmedlet lämnar kroppen med urinen via njurarna. Om njurarna fungerar dåligt kan det ta avsevärt längre än normalt för kontrastmedlet att lämna kroppen. Om det finns skäl att säkerställa njurarnas normala funktion, ombeds du gå på laboratorieundersökningar före den bilddiagnostiska undersökningen. Kontrastmedel som getts via munnen lämnar kroppen med avföringen.
Jodhaltiga kontrastmedel är inte farliga men de kan ibland orsaka en allergisk reaktion. I regel är biverkningarna lindriga överkänslighetsreaktioner, till exempel nässelutslag eller illamående.
Alla enheter är förberedda på att behandla allergiska reaktioner, det vill säga att de kan förebyggas och behandlas med läkemedel. Därför är det viktigt att du berättar för personalen på bilddiagnostikenheten om du vet att du är allergisk mot ett jodhaltigt kontrastmedel.
Kontrastämnen för magnetundersökningar
Olika gadoliniumföreningar används som kontrastämnen vid magnetundersökningar. Kontrastämnet administreras via en kanyl, vanligtvis i en ven i armvecket.
De vanligaste magnetkontrastämnena lämnar kroppen med urinen. I regel är magnetkontrastämnena väl tolererade och allvarliga allergiska reaktioner är sällsynta.
Kontrastämnen för ultraljudsundersökningar
Även vid ultraljudsundersökningar kan man vid behov använda kontrastämnen som vanligtvis administreras via en ven i armvecket. Kontrastämnena för ultraljud innehåller mikroskopiskt små gasbubblor som effektiviserar det eko som reflekteras till ultraljudsgivaren och syns på bilden.
Mikrobubblorna lämnar kroppen via lungorna med utandningen. Kontrastämnen som används vid ultraljudsundersökningar är säkra och väl tolererade, och är inte förknippade med nämnvärda risker.