Information om lymfom

För många cancerformer kan man påvisa tydliga enskilda starka riskfaktorer, till exempel rökning för lungcancer eller papillomvirus för livmoderhalscancer. När det gäller lymfom vet vi fortfarande inte med säkerhet vilken enskild faktor i vår västerländska livsstil som ökar förekomsten av lymfom.

Det finns också skillnader i riskfaktorerna mellan olika typer av lymfom. Gemensamt är att risken för att insjukna i lymfom ökar vid tillstånd som försvagar kroppens immunförsvar. Sådana tillstånd är bland annat

• vissa medfödda immunbristtillstånd

• hivinfektion och

• immunsuppressiva läkemedel som används vid autoimmuna sjukdomar och transplantationer.

Epstein-Barr-virus som orsakar mononukleos kan detekteras vid vissa lymfom, till exempel Hodgkins lymfom och vissa T-cellslymfom. Så gott som alla vuxna infekteras med detta virus under sin livstid. Den stora frågan är varför viruset orsakar cancer hos vissa människor, medan det inte gör det hos de flesta. Även andra mikrober som till exempel hepatit C och magsäcksbakterien Helicobacter pylori förknippas med vissa relativt sällsynta typer av lymfom.

Tydliga, om än relativt sällsynta exponeringsfaktorer som kraftigt ökar risken för lymfom är radioaktiv strålning och tidigare cytostatikabehandling. Livsstilen har en mindre inverkan på risken, men

• rökning

• höga blodfettvärden

• låga nivåer av D-vitamin och

• exponering för växtskyddsmedel och bensenföreningar

ökar alla i viss mån risken för insjuknande.

Lymfom betraktas inte som en ärftlig sjukdom. Det finns dock undantag, och vissa ärftliga syndrom innebär en ökad risk för lymfom. Dessutom förknippas flera genetiska syndrom som orsakar medfödd immunbrist, till exempel brosk-hårhypoplasisyndromet, med en ökad risk för lymfom. Några få procent av patienter utan genetiska syndrom har en familjehistoria med leukemier och lymfom i flera generationer, vilket väcker misstanke om en exceptionell nedärvning av sjukdomsrisken.

Det finns ett genetiskt test för identifiering av ärftlig risk endast för det sällsynta nodulära lymfocytdominerade icke-klassiska Hodgkins lymfom. I övriga fall kan ärftligheten för närvarande inte fastställas med säkerhet, inte ens om det har funnits flera fall av sjukdomen i släkten. Risken för insjuknande i autoimmuna sjukdomar är till en viss del ärftlig, och autoimmuna sjukdomar ökar i sin tur risken för lymfom.

Prognosen för lymfom är för det mesta relativt god. Enligt Finlands Cancerregisters statistikrapport Cancer i Finland 2020 var överlevnadstalet för kvinnor som insjuknat i Hodgkins lymfom fem år efter cancerdiagnosen 91 procent och för män 87 procent. Överlevnadstalet är den procentandel av personer med sjukdomen som är vid liv jämfört med resten av befolkningen i samma ålder och av samma kön.

Enligt Cancerregistret var överlevnadstalet för män som insjuknat i moget B-cellslymfom fem år efter cancerdiagnosen 64 procent och för kvinnor 68 procent. Prognosen varierar dock kraftigt mellan olika typer av lymfom. För mer detaljerade sjukdomsspecifika prognoser, se avsnittet Olika typer av lymfom.

Det har bedrivits en enorm mängd forskning om lymfom under flera decennier. För närvarande är tiotals nya, lovande läkemedelsmolekyler föremål för läkemedelsforskning. Därmed fortsätter prognosen för lymfom att förbättras. Patienter som diagnostiseras idag har en bättre prognos jämfört med dem som insjuknat år 2013. Under de kommande tio åren kommer risken för dödsfall att ytterligare minska avsevärt. Detta är något man bör tänka på när man söker efter information på egen hand. Gamla källor kan ge en alltför pessimistisk bild av sjukdomens prognos.