En cancerdiagnos är alltid en chock. En del anpassar sig lätt, för andra tar det längre tid att smälta diagnosen. Det är inte ovanligt att patienten i det första skedet överväldigas av misstro, ibland ilska och till och med bitterhet. Alla möjliga frågor och farhågor dyker upp. En plötslig minskning av östrogennivåerna på grund av att menstruationen upphört till följd av cytostatikabehandling eller på grund av man avslutat en hormonbehandling kan förvärra humörsvängningarna. Då är det viktigt att komma ihåg att sjukdomen inte är självförvållad, att en mycket hög andel av bröstcancerpatienterna blir helt friska och att humöret inte orkar åka bergochdalbana hur länge som helst, utan jämnar ut sig av sig själv.
Även efter en cytostatikabehandling och strålbehandling har bröstcancerpatienter ofta en (övergående) försämrad livskvalitet med en hel del klimakteriebesvär och en stor dos av trötthet och depression. Det första året efter en bröstcancerdiagnos är särskilt tungt, men efter det återfår de flesta sin normala livskvalitet. Biverkningarna av behandlingen (till exempel muskelstelhet, ledvärk, smärta och värk i operationsområdet) för lätt tankarna till ett eventuellt återfall i cancer, vilket är helt naturligt. De flesta patienter känner någon gång rädsla. Rädslan för att cancern ska återkomma avtar vanligtvis av sig själv när det gått en tid efter behandlingen. Om det känns som att rädslan tar över ens liv behöver man ibland en kortare terapiperiod.
Många cancervårdsenheter erbjuder psykiskt stöd. Där försöker man rikta stödet till patienter som får cytostatika- eller strålbehandling eller patienter som har en metastaserad sjukdom. Vid en akut kris kan cancerläkaren vid behov också remittera patienten till en psykiatrisk enhet. Om det har gått en längre tid sedan behandlingen behandlar man i första hand de psykiska problemen vid den egna hälsocentralen och företagshälsovården.
Man kan behandla depression eller ångest med samtalsstöd eller terapi och vid behov även med läkemedel. Vanliga indikationer för serotoninåterupptagshämmare är depression, ångest och panikångest samt hos cancerpatienter även klimakteriebesvär och humörsvängningar orsakade av sänkta östrogennivåer. Den antidepressiva medicineringen fortsätter i 4–6 månader efter att symtomen har avtagit. Det är mycket vanligt med sömnproblem under och efter behandling av bröstcancer. Man kan tillfälligt ta sömntabletter och sömnmedel med förlängd frisättning, men det primära målet är att behandla sömnlösheten utan läkemedel. Långvarig användning av sömn- och lugnande läkemedel är både fysiskt och psykiskt beroendeframkallande.
Att få diagnosen bröstcancer får många att stanna upp och tänka på vad som är viktigast i livet. Man bör göra mer av sådant som gör att man orkar psykiskt och återhämtar sig från behandlingarna. Patienten är vanligtvis den bästa experten på sitt eget liv och kan göra små förändringar utan hjälp utifrån.