Jag såg med vemod på livet som surrade omkring mig, det kändes som om jag måste lämna en bra fest mitt i. Till slut började jag tänka att ett liv aldrig slutar mitt i. Jag hade upplevt och sett många olika saker i mitt liv, jag visste vad det var att vara människa, det räckte.
Till mitt liv kom nytt hopp och ny oro när hjärtläkarna rekommenderade att vi inleder utredningarna för en hjärttransplantation. Skulle jag vara lämplig för transplantation, skulle jag hinna få ett nytt hjärta? Min livskrets hade blivit liten och mina aktiviteter allt färre.
Vätskan som ansamlades i lungsäcken punkterades med några veckors mellanrum. Vardagssysslorna började vara för mycket för mina krafter, jag blev andfådd av att torka mig efter duschen. Besöket i mataffären på en varm sommardag var en uppgift som körde helt slut på mig. De snabba temperaturväxlingarna, när jag gick från den luftkonditionerade bilen till den stekheta parkeringen och därifrån till en kylig affär, gjorde det nästan omöjligt för mig att andas.
Min positiva inställning till framtiden började bli hårt prövad. Men jag hade även lättare dagar, dagar när jag orkade röra mig utanför hemmet, vara ute bland människor.
Den sista dagen i augusti 2016 var jag på besök hos min mamma på vårdhemmet när transplantationskoordinatorn från Mejlans ringde och sade: ”Vi har ett hjärta som passar dig. Kan du komma?” Jag svarade att jag kunde.
Jag var tvungen att ge mig av direkt. Sanden virvlade på den kurviga väg när jag körde hem, taxin som jag beställt på vägen väntade på mig hemma. Jag hämtade några saker och sedan var jag på väg. Jag hade tur som fick ett nytt hjärta och ett nytt liv efter bara tre månaders väntan.
Soile Niiniskorpi