Jag blev andfådd vid minsta ansträngning. Livet kretsade inom de ramar som svikten bestämde.
Vardagen blev svårare och krävde noggrannare planering på förhand. Jag orkade gå långsamt några tiotal meter åt gången innan andnöden tvingade mig att stanna, ibland på väldigt konstiga ställen.
Jag gjorde allt jag kunde och kom på för att må bättre. Jag köpte lätta och rymliga kläder. Inget fick klämma åt någonstans. Vätskan som samlades i buken tryckte på lungorna och försvårade andningen. Kroppen kändes främmande och såg främmande ut. Den slanka kvinnan hade svullnat upp till en stock, de lätta, långa stegen blivit ett tungt släpande av benen.
Jag ville hålla mig i form, jag åt regelbundet och hälsosamt. Det bästa vädret för att vara ute var molnigt, svalt och fuktigt. Värme och kyla blockerade andningen. Jag gjorde regelbundet korta promenader. Jag trampade på motionscykeln några minuter i taget.
Jag skulle gärna ha gjort lite mer, men att tänja på de fysiska gränserna som sjukdomen satte var inte tryggt på grund av vätskan som ansamlades i lungsäcken. Jag gymnastiserade enligt anvisningarna från hjärtfysioterapeuterna för att ta hand om muskelstyrkan. Så småningom hittade jag ett motionsprogram som passade mig och som jag tyckte om. Jag tränade överkroppen på förmiddagen och benen på eftermiddagen, promenerade varannan dag och cyklade på motionscykeln varannan. När jag tränade ofta och lite i taget, orkade jag mer.
Jag hoppades att träningen också skulle förbättra hjärtsvikten. Men så blev det inte. Vätska ansamlades precis som förr och ännu mer, fastän min kondition förbättrades och jag fick större muskler. Jag var tvungen att acceptera att jag inte kunde påverka mitt hjärtas tillstånd mer med hjälp av levnadsvanorna.
Hjärtläkarna kontrollerade mitt hjärta regelbundet så jag visste hur det stod till med det. Vården erbjöd samtalsterapi, en hjärtsviktskötare höll kontakt med mig och frågade hur jag mådde. Man tog hand om mig. Mina närstående kände till min situation och kunde ta hänsyn till den. De hjälpte mig, lät mig vara i fred och förstod att inte pjoska med mig.
Hjärtsvikten höll mig vaken på nätterna, jag sov allt kortare stunder och allt sämre. Förutom av andnöden stördes sömnen av rastlösa ben och smärtsamma muskelkramper i fötterna, som den kraftiga vätskedrivande medicineringen orsakade.
Jag fick läkemedel för rastlösa ben på sömnkliniken när det hade utretts hur mycket jag fick sömn och hur sömnkvaliteten var. Jag skaffade en justerbar säng, det var lättare att andas med överkroppen upphöjd. Muskelkramperna i benen började besvära mig varenda natt, något som även drabbade min man. Jag behövde hans hjälp för att räta ut fotbladen efter kramperna och fylla på varmvattenflaskorna. Värmen i varmvattenflaskorna var den effektivaste hjälpen mot kramperna i fötterna.