Med tillförsikt mot framtiden
Natten före operationen gick förvånansvärt bra hemma även om jag inte tog sömnmedlet som jag fått. På operationsdagens morgon skulle jag vara på dagkirurgiavdelningen klockan sju. Jag ville ta bussen för att få en kort stund för mig själv innan jag registrerade mig på sjukhuset.
Morgonen var regnig och det kändes bra att andas in den friska vårluften i slutet av mars. Ett snabbt samtal med makan innan jag gick till avdelningen, vi båda hade känslorna på utsidan, men jag hade fortfarande en bra känsla när jag förberedde mig för operationen.
Jag rakade av mig håret på ljumskarna, runt naveln och på bröstbenet. Gjorde rent naveln. Dusch. Sömntablett. Kläder och utrustning ner i påsar för tiden på avdelningen. Sängen hämtades 7.30, knappt nervös. Förflyttning i sängen till närheten av operationssalen där det även fanns andra patienter som skulle opereras. De andra åkte först, min förflyttning kom vid åtta.
När jag hade skjutsats in i den svala operationssalen på min säng kom operationsteamet in och presenterade sig. Jag visste att jag skulle få bästa möjliga vård! Sedan började det hända. Från sängen till operationsbordet, bort med sjukhusskjortan, och armarna i krucifixläge. Kanyler började dyka upp i båda armarna.
Mycket lugn känsla fortfarande, sömnmedlet gjorde mig knappt trött alls. När anestesiläkaren meddelade att de skulle söva mig fick jag en syrgasmask på ansiktet. Jag väntade på att försvinna iväg och hann inte ens räkna till tio...
Allt väl!
Operationen pågick i åtta timmar och under tre av dessa var mitt eget hjärta avstannat och jag låg inkopplad till hjärt-lungmaskinen. De kunde spara min egen klaff och den utvidgade aortaroten ersattes med en kärlprotes, på vilken kranskärlen syddes fast. I aortaklaffen upptäcktes lite förkalkning, men det hindrade inte plastiken. Också i aortabågen fanns små strukturella avvikelser, men de var så pass små att man beslutade att inte ersätta den med en protes.
På kvällen vaknade jag på intensivvårdsavdelningen. Jag försökte andas, men kände en slang i munnen. Skötarna märkte att jag vaknade och försökte andas, så de bestämde sig för att ta bort slangen. Svalget sögs rent från slem, det kändes bra att andas!
Den opererande läkaren kom för att se mig och berätta om operationen, allt hade gått enligt planerna och operationsresultatet var utmärkt. Jag var så himla glad och tacksam!
Operationssåret var snyggt tejpat. Från operationsområdet kom det ut två pleuradrän, ett slags slangar som tömmer ut överflödig vätska.
Till hjärtat gick pacemakerelektroder som vid behov kunde ha använts för att styra hjärtrytmen. På halsen en kateter för dosering av smärtstillande läkemedel. Två katetrar på båda händerna. Syremustasch i näsan. Urinrörskateter. I bröstet elektroder för observation av hjärtfilmen, på fingret en saturationsmätare. Många slangar och rör på mannen!
Tiden går långsammare, men maten smakar gott
Min fru ringde och vi pratade en stund. Jag kommer inte ihåg vad som sades, men jag minns att jag var glad! På natten verkade tiden gå väldigt långsamt. Det kändes som om jag vaknade var femte minut och tittade på klockan på väggen.
Jag var tvungen att be om smärtlindring flera gånger under natten. Apparaten som dränerade vätska från operationsområdet höll ett märkligt ljud, jag frågade skötarna om ljudet. Det var som ett vattenfall i närheten. Törsten var kontinuerlig, men jag fick bara dricka små klunkar i taget. De ville begränsa vätskemängden för ifall att jag skulle bli illamående.
Följande morgon var jag fortfarande på intensivvårdsavdelningen och på tur stod lungröntgen liggande i sängen. Bildschablonen flyttades under ryggen och den cykliska avbildningsapparaten placerades ovanpå sängen. Själv var jag orolig för mitt nysågade bröstben, men oron var onödig, så professionellt sköttes det hela.
Fysioterapeuten hade kommit in samtidigt. Avsikten var att jag skulle sätta mig upp för första gången och göra blåsövningar. Smärtorna var kraftiga när jag försökte resa mig med fysioterapeutens hjälp och i enlighet med anvisningarna, så att jag drog mig på en duk som var fäst i sänggaveln. Jag bad om smärtstillande, läkemedlet gavs via katetern på halsen och verkade snabbt och på det andra försöket kom jag upp i sittande.
Några blåsningar i flaskan, tydligen var mina blåsningar bra och kraftiga. Det lossnade en hel del slem. Som belöning för väl utförda övningar fick jag mat; lite välling och blåbärssoppa. Vad gott! Tillbaka till liggande med fysioterapeutens hjälp och ett grepp om duken.
Ny utsikt och den viktiga flaskan
På eftermiddagen kände jag mig redan så stark att de bestämde sig för att flytta mig till vårdavdelningen för hjärtoperationspatienter. Kardiologen testade att pacemakerelektroderna fungerade. Apparaten anslöts till elektroderna och genom att vrida på knoppen kunde man höja och sänka pulsen!
En skötarpraktikant fick anvisningar om hur pleuradränen ska tas ut: andas in så att lungorna är fulla, håll andan och så drog skötaren ut slangarna. Det kändes ganska elakt långt nere i magen. Sedan togs katetern på halsen bort, åter med anvisningar, och med betydligt mindre känningar. Även övervakningsledningarna till hjärtfilmen och saturationsmätaren togs bort.
Jag flyttades från tornsjukhusets operationsvåning till flygelbyggnadens översta våning, där den hjärtkirurgiska vårdavdelningen låg när tornsjukhusets vårdavdelningar renoverades. Jag hamnade i ett rum för fyra, men fick en fönsterplats, vilket jag var mycket nöjd med! På avdelningen kopplades jag till telemetriövervakning, med vilken man kontinuerligt kan följa hjärtfilmen och pulsen på skärmarna när patienten är på avdelningen. Till systemet hörde elektroder som fästs på huden samt en kompakt bärbar sändare.
Fysioterapeuten kom på besök, blåsningar i flaskan och repetition av rehabiliteringsrörelserna. Jag kan inte för mycket betona hur viktig en bra fysioterapeut är i rehabiliteringen. Hon måste få patienterna upp och hoppa, eftersom återhämtningen går så mycket snabbare när man rör på sig.
Blåsövningarna håller lungorna fria från slem med hjälp av mottryck och gymnastikrörelserna upprätthåller funktionen i överkroppen. Vid min föregående operation hade jag inte lika väl styrda aktiviteter med fysioterapeuten och bland annat därför samlades det vätska i mina lungor som måste punkteras bort. Jag blåser hellre än punkterar igen! Den första natten på avdelningen gick omväxlande. Jag hade fortfarande mycket smärta och var tvungen att be om smärtstillande läkemedel var tredje timme. Sömnläkemedlet fungerade bra, men jag vaknade ändå av smärtorna.
Dagliga rutiner och en besvärlig hicka
På avdelningen inleddes morgonmätningarna efter klockan fem. Vikt, blodtryck, feber, syresaturation, vilopuls och blodprov togs varje morgon.
Min vikt hade ökat med fem kilo på grund av den extra vätskan jämfört med situationen före operationen. Jag hade lätt temperaturstegring varje morgon. Klexane, ett blodförtunnande läkemedel, injicerades morgon och kväll i buken. Egentligen skulle sprutan ha getts i fettvävnaden, men eftersom jag inte har sådan så fick jag den direkt i magmuskeln. Detta orsakade funktionsstörningar i mellangärdet, vilket gav mig en hicka som var nästan omöjlig att bli av med.
En skötare ledsagade mig till duschen och samtidigt togs urinkatetern och alla tejpningar från såret bort. Jag kände med ganska skakig, som tur fanns det handtag på väggen där jag kunde ta stöd. Skötaren hjälpte inte till med att duscha, jag skulle klara mig ensam. Efter duschen fick jag för första gången gå en runda. Fysioterapeuten var med och stödde, först med rollator och direkt efter utan stöd. Det kändes fantastiskt att kunna göra så här mycket så kort tid efter operationen!
Detta piggade upp mig så pass att jag läste mina meddelanden i telefonen för första gången. Jag kunde ändå inte svara på dem, eftersom jag inte kunde skriva då finmotoriken i fingrarna inte fungerade ordentligt. Det var otroligt irriterande.
Nästa dag hade jag ultraljudsundersökning av hjärtat på schemat. Hickan som pågick hela dagen hotade att hindra undersökningen. Jag hade hicka hela dagen, kunde tillfälligt avbryta den då och då, men så fort jag rörde på mig och använde magmusklerna så började den på nytt! Förutom hickan så började jag ha besvär med musklerna på övre delen av ryggen.
Jag tränar klättring och på grund av det är musklerna i övre delen av ryggen starka. Efter att de stretchats hårt på operationsbordet i flera timmar stramade muskelhinnorna rejält. Fysioterapeuten fick dem att kännas lite bättre med hjälp av kinesiotejpning, men bästa sättet att hålla smärtorna borta var med hjälp av vissa gymnastikrörelser. Värken var särskilt besvärande på natten, så jag gympade flera gånger under natten.
Dag för dag starkare och med mer hemlängtan
De följande fyra dagarna på avdelningen gick i påskens tecken, för min del i huvudsak med flaskblåsningar, gympa och framför allt promenader. Vännernas besök piggade upp dagarna väldigt mycket. En vecka efter operationen var min dagliga promenadsträcka redan en hel kilometer! Jag ville verkligen rehabilitera mig och kände mig stark!
Efter påsken hade jag möjlighet att åka hem om allt var i sin ordning. Vikten hade sjunkit nästan till vikten före operationen, ingen feber, bra blodtryck och normala blodvärden. Saturationsmätningen på fingret visade dock att min puls var hög och man misstänkte förmaksflimmer. Jag sattes tillbaka på telemetriuppföljning och förbjöds att äta frukost – om det var fråga om förmaksflimmer skulle behandlingen vara en konvertering av hjärtat under narkos. Ganska snart konstaterades dock att det var fråga om ett mätfel vilket orsakats av det tjocka skinnet på mina fingrar, typiskt för klättrare.
Under läkarronden konstaterades att allt var i sin ordning och jag kunde skrivas ut. Fysioterapeuten gick igenom rehabiliteringsanvisningarna som jag skulle följa under den tre månader långa sjukledigheten. Kardiologen gjorde en ultraljudsundersökning och det konstaterades att allt är i sin ordning. Den vänstra kammaren hade hunnit minska betydligt jämfört med situationen före operationen och i aortaklaffen fanns det bara minimalt läckage. Utmärkta nyheter alltså!
Den opererande läkaren besökte mig ännu efter läkarronden och önskade god fortsättning. Det var en fin gest, tycker jag! Även sjukskötarna som tog hand om mig var mycket yrkeskunniga och positiva i sitt arbete med patienterna under hela min vårdperiod och jag kände att jag fick utmärkt vård. Efterkontrollen ordinerades tre månader senare och då skulle det tas blodprov, hjärtfilm, lungröntgen, ultraljud och träffas läkare. Sjukskrivning från arbetet fram till efterkontrollen.