Hemma, men med lite uppförsbacke...
Den första sjukskrivningsveckan mådde jag otroligt bra. På morgnarna vaknade jag riktigt pigg och kände att livet är fullt av möjligheter.
Dagarna fylldes av rehabiliteringsrutiner: blodtrycksmätningar, blåsningar i flaskan, gymnastik och promenader. Jag orkade gå långa promenader och ett par veckor efter operationen gick jag redan över tio kilometer om dagen.
Jag hade rytmrubbningar dagligen, de kändes tydligt som kraftiga extraslag, men promenaderna verkade dämpa dem. Jag fick lite feber varje kväll. På nätterna behövde jag gå på toaletten flera gånger och jag svettades enormt mycket.
På grund av den ständiga låga febern och rytmrubbningarna ringde jag hjärtkirurgiska vårdavdelningen för konsultation. Jag fick anvisningen att besöka hälsovårdscentralen för att kontrollera situationen. Jag fick en tid på den närmaste hälsovårdscentralen väldigt snabbt när jag berättade om operationen och mina symtom. En halv timme efter samtalet var jag redan hos doktorn!
Hjärtfilm togs och inflammationsvärden mättes, båda visade avvikelser från det normala. Jag skickades till sjukhuset för några dagar, där det efter grundliga undersökningar konstaterades att rytmrubbningarna var godartade och att inflammationen och febern skulle fås under kontroll med en effektiv antibiotikakur. Också mina lungor undersöktes för eventuella blodproppar.
Precisionsbehandling och målmedveten rehabilitering
Febern upphörde, blodtrycket stabiliserades snabbt till målnivån och även annars kände jag mig starkare för var dag. Jag kunde sköta vardagssysslorna hemma på egen hand utan problem, med undantag för att lyfta tyngre föremål på grund av bröstbenet.
Det största problemet var fortfarande de svåra smärtorna i nacken och skulderpartiet, som inte lindrades med kinesiotejpning eller massage. Inte heller smärtstillande läkemedel gav lindring och relaxanter var med på listan över förbjudna ämnen. Med hjälp av mina vänner hittade jag dock en fysioterapeut med erfarenhet av rehabilitering av hjärtpatienter. Diagnosen var densamma som konstaterades på sjukhuset, det vill säga mycket strama muskelhinnor.
En effektiv behandling på detta problem är undertrycksbehandling, där man suger loss muskelhinnan från muskeln och flyttar den fram och tillbaka för att skapa utrymme mellan dessa. Behandlingarna började hjälpa genast vid första gången!
Dessutom ordinerades bukandningsövningar för att så småningom öppna upp magmusklerna som var spända efter Klexane-injektionerna. Dessutom preciserades mina gymnastikinstruktioner. Jag skulle börja göra rörelserna med hjälp av slingor som hängde i taket för att få helt bort kroppens egna vikt från rörelserna. Med hjälp av slingorna kunde jag koncentrera mig enbart på rörelsebanorna och rörelserna blev betydligt effektivare.
Blicken mot tallriken och uppåt
Mina promenader började bli tråkiga eftersom jag gick samma rutter hela tiden. Jag måste hitta på något för att upprätthålla motivationen. På en väns förslag bestämde jag mig för att prova geocaching och det var ju ett mycket bra sätt att få variation i de dagliga rundorna!
Jag fortsatte att på egen hand följa upp hjärtfunktionen dagligen efter operationen och det var mycket motiverande att se resultaten förbättras allt efter som rehabiliteringen framskred!
Jag funderade också på mina matvanor. Jag hade alltid tyckt att jag hade haft en mycket hälsosam grund i mitt ätande, men jag ville fördjupa mig i ämnet. Jag bekantade mig med de senaste undersökningarna och rekommendationerna via bland annat Hjärtförbundet, vilket ledde till att jag bestämde mig för att minska till exempel användningen av kött och äta mer grönsaker. Denna förändring påverkade avsevärt mina allmänna energinivåer och även blodproven visade allt bättre värden. Jag upplevde inte att jag gick miste om något, men de små förändringarna hade många bra effekter!
Vid efterkontrollen som gjordes efter tre månaders sjukskrivning konstaterades att operationsresultatet fortfarande var bra, läckaget minimalt och att bröstbenet hade läkt bra. Jag har fortfarande saker i hjärtat som eventuellt behöver korrigeras, bland annat i den korrigerade klaffen och aortabågen, men jag fortsätter med ett hälsosamt och aktivt liv, så kanske en tredje hjärtoperation inte behövs. Just nu var dock allting mycket bra och jag fick tillstånd att använda överkroppen som vanligt, återvända till arbetet och fortsätta med klättringen. Jag klättrade på klipporna redan nästa veckoslut...!
Jag har inget annan än möjligheten
Och att jag vet att vad jag vill kan jag få
Med hårt arbete så lyckas man
Prova och sedan res dig igen om du faller
Handskarna kastar jag inte
Vi ger inte upp”
– Elastinen: Eteen ja ylös (fritt översatt).