Fredagen den 18 oktober 2013 var jag tillsammans med min livspartner Jaana på Åbo Svenska Teater för att se genrepet av pjäsen 33 variationer som handlar om Beethovens liv. Min mellandotter Fia stod på scenen och min äldsta dotter Hanna satt på piphyllan och tittade på pjäsen. Allt var bra, trodde jag.
Klockan 19.55., mitt under pjäsen, trodde Jaana att jag sov, knuffade till mig och rörde mig på kinden, men jag vaknade inte. Jaana, som har gått första hjälpen-kurser, kände efter min puls och kontrollerade min andning – ingen puls, ingen andning, inga livstecken. Det var allvar. Ambulans kallades omedelbart, mannen bredvid hjälpte till att släpa mig till foajén, jag lades ned, mina luftvägar kontrollerades och jag hade fortfarande ingen puls. Nödcentralen gav anvisningar om återupplivning i väntan på ambulansen. På Jaanas begäran avbröts inte föreställningen – ”show must go on”.
”Ska man dö någonstans, så är det i en teaterfoajé med ens närmaste bredvid sig och Beethovens Requiem i bakgrunden.”
”Ge inte upp”
Några rader i läkarens slutbedömning berättar långt ifrån allt om dramatiken i situationen. Trots att sju toppduktiga akutsjukvårdare försökte återuppliva mig, startade inte mitt hjärta på 30–35 minuter. Jaana och min dotter Hanna släpptes till mig. Jaana tog tag i mina händer, Hanna i mina fötter. ”Ge inte upp – du kan inte stanna här”. Jaanas bön och den hjärtskärande situationen fick akutläkaren att fatta ett fint beslut: ”flytta på er, vi försöker en gång till”.