Jag kördes i ilfart till intensivvårdsavdelningen vid Åbo universitetssjukhus där hjärtundersökningarna påbörjades
Första miraklet
Det första miraklet – mitt hjärta startade. Världens bästa akutvård hade lyckats perfekt. Intuberad och kopplad till en respirator kördes jag i ilfart till intensivvårdsavdelningen vid Åbo universitetscentralsjukhus. Där gjordes en kranskärlsröntgen med kontrastmedel för att utesluta blodpropp i kranskärlet och hjärtinfarkt. Mina närstående fick krishjälp och de förbereddes också inför det alternativet att jag kommer att ligga kvar i koma med en förstörd hjärna, eller att jag vaknar men har allvarliga skador.
Personalen på intensivvårdsavdelningen vid Åbo universitetscentralsjukhus gjorde sitt allra bästa när de tog hand om mig och var ett oersättligt stöd för mina närstående. Trots alla tekniska apparater var stämningen på intensivvårdsavdelningen varm och lugn. Jaana satte på min favoritmusik på mp-spelaren och spelade tibetanska klockor för att ge god energi.
Andra miraklet
På måndagen inträffade det andra miraklet – jag vaknade. Jag förstod inte vad som hade hänt, var jag var, varför jag hörde Abbas musik i mitt huvud: ”One man and one woman, two friends and two true lovers will help each other through the hard times”. Tårarna rann ur ögonen på mig, detta var nog det bästa ögonblicket i mitt nya liv.
Jag var vid liv och någorlunda vid mina sinnes fulla bruk, men i riktigt dåligt skick. Min bukspottkörtel, lever och njurar hade fått sig en rejäl omgång. Mina revben var brutna, kroppen täckt av blåmärken och jag hade brännmärken över hela bröstkorgen efter defibrillatorn. Som en extra bonus fick jag också lunginflammation – tack och lov biter intravenösa antibiotika bra på det.
Tredje miraklet
När jag låg i koma på intensivvårdsavdelningen gav mina närstående tillstånd till att inkludera mig i den även internationellt viktiga studien Xe-Hypotheca, där komapatienter förutom syre även ges xenongas. På min hjärna gjordes magnetkameraundersökningar, till och med ett par stycken, och efter att jag återhämtat mig fick jag göra kognitiva tester. Det som var häpnadsväckande var att det inte syntes några förändringar i min hjärna. Även senare tester visade att min hjärna klara av återupplivningen helt utan skador. Det måste ha varit det tredje miraklet.
Vilken resa
Min behandling gick bra och jag flyttades från intensivvårdsavdelningen till hjärtövervakningen och därifrån till kardiologiska vårdavdelningen. På kardiologiska vårdavdelningen gick jag in i något slags maniliknande eufori av livskraft och på ett toalettbesök plockade jag på mig en rullstol. På den tejpade jag alla mina droppflaskor och annat som kändes nödvändigt, såsom blöjor, gummihandskar, en bäckenskål och förband, och med övervakningssladdarna hängandes rullade jag sedan runt i det riktigt fina och lättframkomliga sjukhuset.
Denna typ av företagsamhet belönas naturligtvis. ”Natten den 26 oktober i telemetriövervakning från sinusrytm till kammarextraslag och från kort VT-spurt till kammarflimmer, som deffats igång framgångsrikt och patienten återupplivades”. Mycket bra jobbat! Tack vare detta fick jag återvända till hjärtövervakningen och rullstolen som jag lånat beslagtogs.
Hjärtsvikt och implanterbar defibrillator (ICD)
Efter denna episod gjorde jag framsteg i behandlingen igen och jag erbjöds och rekommenderades insättning av en pacemaker, en defibrillator CRT-D, som kan övervakas med distansuppföljning. Det var ett erbjudande man inte tackar nej till. Jag accepterade med glädje. Pacemakern opererades in i lokalbedövning den 1 november 2013. Jag hade väldigt roligt under hela operationen. Läkaren som satte in pacemakern underhöll mig, fick mitt förtroende och höll mig lugn tillsammans med skötarna.