Distansuppföljning av implanterbar defibrillator (ICD) för hjärtsvikt
Pacemakern som övervakas på distans har varit livsviktig för mig. Under fyra års tid har pacemakern reagerat ett par gånger på förmaksflimmer. Jag har blivit uppringd om dessa på nolltid och kunnat tack vare detta reagera direkt och korrigera mitt handlande. Båda gångerna har orsaken sannolikt varit stress. I början av återhämtningen gjorde vetskapen om distansuppföljningen att jag kunde släppa på mina rädslor. Det gav en känsla av trygghet och hopp om att tillfriskna trots att min diagnos var svår. Dilaterad kardiomyopati och hjärtsvikt.
Under årens lopp har pacemakern tydligen korrigerat både min hjärtsvikt och min kardiomyopati. Idag lever jag ett normalt liv, jag rör mig aktivt och studerar nya saker. Endast min stresstålighet har försämrats och därför undviker jag så långt det går situationer där jag utsätts för press.
En slump?
Slump existerar inte. I den här händelsen fanns många slumpar. Min son heter Jukka, klienten som jag arbetade med under processen heter Jukka och på intensivvårdsavdelningen blev jag omhändertagen av två Jukka. Dagen när detta hände var min yngsta dotter Satus namnsdag och dopdagen för tvillingarna Jukka och Satu som föddes på min födelsedag. Min son Joni som är akutskötare hade samma dag ett arbetspass i ambulansen i Tövsala och hörde hela händelseförloppet via Virve-nätet. Precis innan vi gick till teatern köpte Jaana boken Till himlen och tillbaka: En neurokirurgs nära döden-upplevelse av hjärnkirurgen Eben Alexander.
Ibland frågar folk mig hur var det, såg du något? Mitt svar är: ”Det var helt mörkt och jag kände mig riktigt bra. Man behöver inte vara rädd för döden”.
Jag är en lycklig man.