Före operationen

Motion och hälsosamma levnadsvanor höll mig och mitt hjärta i gott skick. Läckaget i aortaklaffen förvärrades år för år. Jag placerades i operationskön för en klaffoperation.

Vad är det för fel...?

Elektroniska blodtrycksmätare gjorde sitt intåg på marknaden i början av 1990-talet. Jag fick prova en sådan mätare på en mässa en gång och lyckades skapa rejäl bestörtning hos produktpresentatören. Mätt på armen låg mitt blodtryck på 180/130 och produktpresentatören trodde inte sina ögon.

Mätningen upprepades flera gånger, men apparaten gav ihärdigt samma värden gång på gång. En 15-åring kan inte ha ett sådant blodtryck! Produktpresentatören föreslog att jag skulle mäta blodtrycket med en traditionell mätare. Det gjordes, och även den traditionella mätaren gav samma värden. Värdena var rejält förhöjda även vid mätning i benen.

Läkaren remitterade mig i rekordfart till närmare undersökningar och fyndet var strukturella defekter i mitt hjärta. Den goda nyheten var att mitt hjärta i övrigt var mycket starkt och välfungerande.

Förträngningen och det höga blodtrycket som den orsakade hade inte hunnit orsaka bestående skadliga förändringar i mitt hjärta, men man ville ändå korrigera förträngningen så fort som möjligt. Undersökningarna visade också att jag har en läckande aortaklaff med bara två segel. Läckaget konstaterades dock vara så litet att den inte skulle korrigeras under samma operation, utan situationen skulle följas upp.

Operationen utfördes som en öppen hjärtoperation mellan revbenen och det förträngda kärlet byttes ut mot en kärlprotes. Operationen gick bra och rehabiliteringen gick fort, jag var ju ännu så ung.

Ett bättre, men ännu inte perfekt hjärta

Nu hade jag en diagnos och vetskap om att jag någon gång i framtiden kanske kommer att behöva ytterligare en hjärtoperation för att korrigera den läckande aortaklaffen med två segel. Detta besked begränsade dock knappt mitt liv – läkarna förbjöd mig endast vissa sporter och ordinerade årliga kontrollbesök på kardiologiska polikliniken. Jag hade nu ett starkt hjärta och välfungerande kärl, så livet var bra och jag klarade mig både i det livet i allmänhet och i mina idrottshobbyer på tävlingsnivå bättre än någonsin!

Mitt hjärta kontrollerades årligen med bland annat blodprov, hjärtfilm, ultraljud, magnetkameraundersökningar och belastningsprov. Då och då gjordes även blodtrycksmätning på både armar och ben, dygnsregistrering av blodtrycket och Holter-undersökning. Träningen och hälsosamma levnadsvanor höll mig och mitt hjärta i gott skick, år efter år var allt som det skulle.

Ungefär 20 år efter operationen började läckaget i aortaklaffen försämras år för år. Då bestämde jag mig för att följa tillståndet i mitt hjärta också på egen hand med en mätare avsedd för idrottare. Till slut blev situationen så dålig att jag inte längre orkade röra på mig och arbeta som vanligt.

I belastningsprovet fick jag inte trampa mer än några minuter innan provet måste avbrytas när blodtrycket överskred de inställda maximivärdena. Ytterligare undersökningar och resultaten från långtidsuppföljningen av blodtrycket gav diagnosen svår hjärtsvikt.

Klaffläckaget var nu så stort att inte ens det starkaste hjärtat längre kunde kompensera för det. Jag hade en elitidrottares hjärta som bara fungerade med 40 procents effekt! På mottagningen konstaterades att korrigeringen kräver en ny öppen hjärtoperation, denna gång via bröstbenet. Jag ställdes i operationskön.

På en upptäcktsresa med duktiga läkare

Före operationen fick jag bekanta mig med för mig dittills okända undersökningsmetoder. Den första var ultraljudsundersökning via matstrupen (transesofageal ekokardiografi). Med den kan man studera klaffens skick och funktion speciellt noga. För patienten är undersökningen inte den behagligaste, men läkaren var skicklig så den var snabbt över.

Därefter fick jag smaka nitro med smak av på konjak i samband med datortomografin. Undersökningen gjordes med kontrastmedel för att blodkärlen skulle urskiljas bättre på bilderna. När man tar kontrastmedlet sköljer en värmevåg genom hela kroppen och man får metallsmak i munnen. På basis av undersökningarna konstaterades att min aortaklaff borde vara i så pass gott skick att man vid operationen i första hand skulle försöka spara den egna klaffen (klaffplastik).

I väntan på besked om operationsdagen deltog jag i ett informationsmöte vid Mejlans sjukhus för patienter som ska hjärtopereras. Under ett par timmar fick vi höra om olika hjärtoperationer och om hur de görs och vi fick bland annat kärlproteser och olika konstgjorda klaffar presenterade för oss.

Den andra helheten som behandlades var vad som händer på sjukhuset före och efter operationen, vad man ska beakta under rehabiliteringsperioden och hur man ska förbereda sig inför den. Motsvarande information hade skickats hem till mig i skriftlig form, men jag anser att ett sådant informationsmöte är ett mycket bra sätt att dela information och ge patienterna möjlighet att ställa frågor. Bland det skriftliga materialet fanns även en guide för närstående. I den fanns bland annat viktiga telefonnummer och annan relevant information för de närstående om operationen och tiden efter den. Tack vare informationsmötet och det skriftliga materialet kände både jag och min fru stort förtroende inför den kommande operationen och vårdperioden hemma – vi visste vad vi kunde vänta oss.

Programmering av psyket och viktiga val

Ungefär en månad före operationen fick jag veta tidpunkten för operationen. Före man ska genomgå en operation måste man kontrollera tänderna för eventuella infektioner. Mina tänder och mitt käkben röntgades och det konstaterades att en rotfylld tand kunde innehålla en liten inflammationshärd och skulle därför dras ut.

Jag förberedde mig på operationen och den kommande, tre månader långa rehabiliteringsperioden bland annat genom att läsa om positiv psykologi. Jag anser att detta var till stor hjälp, eftersom mitt psyke tydligt förberedde också min kropp för det som komma skulle och hjälpte mig att rikta blicken mot det bättre livet som väntade efter rehabiliteringen.

Före operationsdagen gjorde jag ännu ett förberedande besök till Mejlans. Avdelningsskötaren på LEIKO (LEIKO = till operation hemifrån) förklarade vad som skulle hända under dagen och säkerställde att jag hade gjort allt som hade avtalats. Lungröntgen togs som referens för tiden efter operationen och lungfunktionen testades med spirometer.

Fysioterapeuten gick igenom blåsövningarna med flaska, hur man reser sig ur sängen efter operationen och de dagliga gymnastikrörelserna på avdelningen och under rehabiliteringstiden. Anestesiläkaren ville ha information om mina tidigare operationer och narkoser och eventuella läkemedelsallergier. I slutet av dagen träffade jag ännu den opererande läkaren. Han förklarade de alternativa operationsmetoderna för mig.

Man skulle i första hand försöka göra klaffplastik, men om det av någon anledning inte skulle gå, skulle alternativen vara antingen en mekanisk eller en biologisk klaff. Alla alternativ hade sina fördelar och nackdelar. En klaff som korrigeras med klaffplastik håller sig inte nödvändigtvis utan läckage livet ut, men med den behöver man inte ta blodförtunnande läkemedel.

Den biologiska klaffen hade samma fördel, men i mitt fall skulle dess livslängd ha varit 5–10 år, varefter klaffen skulle ha behövt bytas ut. En mekanisk klaff skulle vara långlivad, men med en sådan krävs livslång blodförtunnande medicinering. På grund av min aktiva klättringsträning hoppades jag på klaffplastik, men som alternativ två valde jag ändå den mekaniska klaffen.

Seuraava sivu

hjärta; patient; erfarenhet; hjärtkirurgi; aorta

Kyllä

Uppdaterad