Största delen av dagen kan gå till att vila eller sova. Då patienten är vaken kan hen vara trött trots långa tupplurar. Även intresset för vad som händer runt omkring kan minska.
Trötthet hos den palliativa patienten
Trötthet är en naturlig del av sjukdomsförloppet av en obotlig sjukdom.
Trötthet är ett symtom som väsentligt försämrar livskvaliteten hos största delen av patienterna inom den palliativa vården. Trötthet är sällan patientens enda symtom. Tröttheten hos en patient som lider av en obotlig sjukdom är ofta en kombination av symtom och det kan vara svårt att skilja på hur medicinering, läkemedlens biverkningar, sjukdomsförloppet i sig och psykosociala faktorer inverkar på tröttheten.
Ibland kan även infektioner, anemi och vätskebrist orsaka trötthet. Deras roll som bakomliggande orsak till tröttheten minskar, då cancern eller en annan sjukdom framskrider.
I sjukdomens slutskede är utmattningen en naturlig del av dödsprocessen.
Tröttheten kan komma till uttryck som allmän svaghet som är associerad med att musklerna tröttnar snabbt, aktiviteten minskar, det förekommer initiativlöshet och ibland även mental trötthet och koncentrationssvårigheter. Tröttheten kan leda till att det sociala umgänget blir mindre och humöret sjunker.
Förutom att krafterna minskar, så blir behovet av sömn och vila större. Tröttheten, som en patient med en obotlig sjukdom upplever, är inte någon vanlig trötthet, som orsakas av ansträngning och går om med tillräcklig vila, utan patienten är trött trots vilan. Detta kan leda till att rytmen mellan sömn och vaka störs, ett ökat behov av tupplurar och en oenhetlig nattsömn. Detta kan leda till en ond cirkel: ju mera patienten sover på dagen, desto sämre sover hen på natten, vilket leder till trötthet på dagen och behov av tupplurar.
Det finns inte någon specifik behandling för tröttheten. Det är bra att tillsammans med den ansvariga läkaren fundera på vilka omständigheter som påverkar tröttheten och om de går att påverka.
Man kan ibland tillfälligt höja vakenheten och aptiten med kortison. Kortisonbehandlingen lämpar sig bäst för en kortvarig behandling som pågår i några veckor, eftersom en längre behandling har biverkningar, såsom ökad muskelsvaghet och svullnad. Kortisonbehandlingen även höjer blodsockret.
Egenvården av trötthet och utmattning innefattar att, i mån av möjlighet, följa en regelbunden dygnsrytm, motionera lätt, undvika överansträngning och att lägga upp lämpliga mål. Det är viktigt att anpassa dygnsrytmen enligt den egna orken.
Trötthetssyndrom är ofta summan av flera faktorer och en del av sjukdomsförloppet. Muskelträning kan bromsa ner framskridandet av tröttheten, så länge som det finns krafter för det. Att motionera är också avkopplande och förbättrar nattsömnen. Överdriven belastning kan dock orsaka mera trötthet.
Ökat vätskeintag, bättre kost och näringstillskott har inte påvisats minska tröttheten då det är fråga om en långt framskriden sjukdom.
Redan det att patienten är medveten om att tröttheten beror på att sjukdomen framskrider, hjälper hen att anpassa sig till situationen. Ibland är den bästa hjälpen stöd från personer i samma situation.
Orsaker
Trötthet är ett symtom som väsentligt försämrar livskvaliteten hos största delen av patienterna inom den palliativa vården. Trötthet är sällan patientens enda symtom. Tröttheten hos en patient som lider av en obotlig sjukdom är ofta en kombination av symtom och det kan vara svårt att skilja på hur medicinering, läkemedlens biverkningar, sjukdomsförloppet i sig och psykosociala faktorer inverkar på tröttheten.
Ibland kan även infektioner, anemi och vätskebrist orsaka trötthet. Deras roll som bakomliggande orsak till tröttheten minskar, då cancern eller en annan sjukdom framskrider.
I sjukdomens slutskede är utmattningen en naturlig del av dödsprocessen.
Tröttheten kan komma till uttryck som allmän svaghet som är associerad med att musklerna tröttnar snabbt, aktiviteten minskar, det förekommer initiativlöshet och ibland även mental trötthet och koncentrationssvårigheter. Tröttheten kan leda till att det sociala umgänget blir mindre och humöret sjunker.
Förutom att krafterna minskar, så blir behovet av sömn och vila större. Tröttheten, som en patient med en obotlig sjukdom upplever, är inte någon vanlig trötthet, som orsakas av ansträngning och går om med tillräcklig vila, utan patienten är trött trots vilan. Detta kan leda till att rytmen mellan sömn och vaka störs, ett ökat behov av tupplurar och en oenhetlig nattsömn. Detta kan leda till en ond cirkel: ju mera patienten sover på dagen, desto sämre sover hen på natten, vilket leder till trötthet på dagen och behov av tupplurar.
Behandling
Det finns inte någon specifik behandling för tröttheten. Det är bra att tillsammans med den ansvariga läkaren fundera på vilka omständigheter som påverkar tröttheten och om de går att påverka.
Man kan ibland tillfälligt höja vakenheten och aptiten med kortison. Kortisonbehandlingen lämpar sig bäst för en kortvarig behandling som pågår i några veckor, eftersom en längre behandling har biverkningar, såsom ökad muskelsvaghet och svullnad. Kortisonbehandlingen även höjer blodsockret.
Egenvård
Egenvården av trötthet och utmattning innefattar att, i mån av möjlighet, följa en regelbunden dygnsrytm, motionera lätt, undvika överansträngning och att lägga upp lämpliga mål. Det är viktigt att anpassa dygnsrytmen enligt den egna orken.
Trötthetssyndrom är ofta summan av flera faktorer och en del av sjukdomsförloppet. Muskelträning kan bromsa ner framskridandet av tröttheten, så länge som det finns krafter för det. Att motionera är också avkopplande och förbättrar nattsömnen. Överdriven belastning kan dock orsaka mera trötthet.
Ökat vätskeintag, bättre kost och näringstillskott har inte påvisats minska tröttheten då det är fråga om en långt framskriden sjukdom.
Redan det att patienten är medveten om att tröttheten beror på att sjukdomen framskrider, hjälper hen att anpassa sig till situationen. Ibland är den bästa hjälpen stöd från personer i samma situation.
Uppdaterad 3.4.2025