Aptitlöshet hos patienten i palliativ vård

Aptitlöshet bör särskiljas från sväljsvårigheter. Om patienten är hungrig, men oförmögen att svälja mat eller vätska måste man antingen försöka förbättra på sväljandet eller ta till alternativa sätt att inta näring. Om maten inte smakar, trots att det inte finns något hinder för näringsintaget, talar man om aptitlöshet.

Aptitlöshet är vanligt vid långt framskridna sjukdomar. Aptitlöshet är också ett symtom vid utmärgling dvs kakexi. Aptitlöshet kan delvis bero på att smaksinnet har förändrats eller försvagats. Även andra orala problem inverkar på aptiten. Om patienten har torr mun eller smärta i munnen kan det vara svårt att tugga eller svälja maten och då har man inte lust att äta.

Ibland kan nedstämdhet orsaka aptitlöshet och tvärtom. Bristen på aptit kan inverka negativt på patientens sociala liv och umgänge med vänner, samt orsaka stor oro bland anhöriga.

Behandlingen av aptitlösheten är i mån av möjlighet beroende av orsaken. Aptitlöshet som beror på mättnadskänsla eller illamående kan behandlas med läkemedel mot illamående, som påskyndar att maten går vidare från magsäcken och lindrar på det sättet mättnadskänslan. En god munvård är en del av behandlingen av aptitlöshet (se egenvård).

Vissa läkemedel, såsom kortison, kan användas för att tillfälligt öka aptiten ifall patienten upplever aptitlösheten som störande.

Det är vanligt att ätandet och drickandet minskar i takt med att sjukdomen framskrider och aptiten avtar. Då kan patienten ha nytta av kostrådgivning så länge som patientens allmäntillstånd är hyfsat och patienten har flera månader kvar att leva. När sjukdomen framskrider och allmäntillståndet försämras sker det förändringar i ämnesomsättningen som gör att näringsämnen inte längre upptas normalt. På grund av det kan kroppen inte utnyttja näringen på samma sätt som hos friska människor och patienten går ner i vikt trots näringsterapin. Så länge patienten orkar och vill får hen äta enligt egna önskemål. Måltidens betydelse som en social händelse och källa till välbehag betonas. Personalen kan ge råd och tips i anknytning till detta (se egenvård).

När döden närmar sig försvinner känslan av hunger och då är aptitlösheten vanligen inte längre ett problem. När den döende patienten inte längre orkar äta tar man hand om skötsel och fuktande av munnen för att släcka känslan av törst.

Aptitlösheten kan oroa patienten eller patientens anhöriga, eftersom det handlar om ett grundläggande behov i livet. Måltiderna är en betydelsefull händelse. Måltider handlar inte bara om att bli av med hungerkänslan eller uppfylla kroppens näringsbehov, utan är förknippade med växelverkan, seder och vanor samt samvaro med familj och vänner.

Att tillreda och servera maten är ett sätt att visa omtanke och omsorg. Ibland förknippar patienten sin önskan om att återfå sin aptit med önskan om att tillfriskna. Anhöriga kan tro att patientens nedsatta aptit och minskade näringsintag leder till att patienten dör av hunger. Patientens prognos kan emellertid inte förbättras genom att tvinga patienten att äta. Aptitlösheten kan framkalla ångest även hos patienten om denne upplever att hen gör den anhöriga ledsen genom att inte äta.

Även om man inte kan återställa aptiten, så kan man göra måltiderna trevligare för patienten. Det lönar sig att välja maten enligt patientens önskemål. Det är ofta lättare för patienten att äta små portioner med korta mellanrum. I synnerhet om matstrupen är förträngd lönar det sig att välja mat som har en flytande eller puréaktig konsistens. Man kan även använda kosttillskott, som finns att köpas på apoteket receptfritt, om dessa smakar. Ibland är det lättare att svälja vätskor om de gjorts tjockare. Pulver som används för att göra flytande mat tjockare finns att köpa på apoteket. En del patienter äter hellre kall eller rumstempererad mat. Man kan duka vackert och undvika starka dofter och kryddor. Ibland kan en aperitif före maten stimulera aptiten.

Aptiten kan också förbättras med god munvård, eftersom en frisk mun känner smaker bättre. Om smaksinnet har förändrats kan man försöka hitta nya smakupplevelser. Till exempel mat som innehåller ättika kan börja smaka då smaksinnet försämras.

När den döende inte längre orkar eller vill äta ska man respektera patientens vilja. I stället för att erbjuda mat bör munnen fuktas till exempel genom att erbjuda patienten dricka eller krossad is och genom att fukta och smörja munnen.