Krisreaktioner

Till en början reagerar vi på kriser med chock. I en svår livssituation överdriver sinnet till en början, det blir svårare att tänka och känslorna är labila. När chocken går över reagerar vi med starka känslor. Till slut kan vi bearbeta händelsen med hjälp av våra tankar och våra val och så småningom anpassa oss till det som hänt. Anpassningen främjas av förmågan att hanskas med de känslor som krisen väcker och acceptera krisreaktionen som ett skede som hör till livet.

En traumatisk kris uppstår när vi upplever en stor chock och våra krafter och livserfarenhet inte räcker till för att hantera den. Att insjukna i en allvarlig sjukdom är en kris som hotar vår existens. Krisreaktionen kan återkomma om sjukdomen framskrider trots behandling eller vi befinner oss i en situation där det inte finns någon botande behandling. En framskridande dödlig sjukdom kan åter orsaka krissymtom, när vi känner oss ensamma och står inför något nytt och främmande.

En svår sjukdom är både en traumatisk kris och en utvecklingskris. Då står vi inför frågor som livets förgänglighet ger upphov till. Vad är meningen med livet? Vad är meningen med mitt liv? Har jag levt på ett meningsfullt sätt? Hur bemöter jag den ensamhet som sjukdomen medför?

Vanliga symtom på en krisreaktion är rädsla, ångest samt koncentrations- och minnessvårigheter. Humöret kan variera snabbt mellan hopplöshet och hopp, och vi kan också uppleva självförebråelser eller irritation. Även om vårt sinne är lugnt, kan det förekomma ångestframkallade fysiska symtom, såsom ökad hjärtfrekvens, rastlöshet, aptitlöshet, illamående, skakningar eller darrningar och sömnlöshet.

I en kris blir vårt tänkande kortsiktigt, och det är svårt för oss att tänka logiskt. Då kan vi tidvis ha tankar som ”jag tror jag blir galen”, ”jag klarar det inte” eller ”jag vill dö”. I en kris kan vårt sinne få våra känslor att bli överdrivna. Den första reaktionen kan också vara att man blir lamslagen eller förnekar situationen.

Medlidande med oss själva hjälper oss att ta itu med det som hänt och anpassa oss. Då upptas våra tankar inte längre av krisen, utan upplevelsen blir en del av vårt liv. Det är bra att komma ihåg att krisreaktionen ofta lättar utan särskild behandling, så länge som vi får tillräckligt med korrekt information, stöd och omvårdnad.

I en kris behöver vi närvaro, stöd, att bli hörda samt ofta även konkret hjälp och råd. Ofta hjälper det att prata med någon eller skriva om händelsen för att strukturera det som hänt.

I en kris är det en styrka att kunna ta emot hjälp. Det är inte alltid nödvändigt att prata om krisen om det inte känns naturligt. Det kan räcka med helt vanlig samvaro för att återställa känslan av trygghet. Det som vi brukar göra för att lugna ner oss kan också användas i en krissituation.

Att möta och acceptera våra känslor ökar vårt välbefinnande. Det vore bra om man inte ensam behövde fundera alltför mycket på det som hänt. I en kris förändras våra känslor snabbt, och då är det inte bra att fatta stora beslut och göra val som man sannolikt ångrar efter en stund.

Att anpassa sig till en svår sjukdom är en lång process, som tar sin tid. Vi kan också behöva få svar på våra frågor av professionella samt en närmare kontakt med människor som är viktiga för oss. Efter en genomgången kris blir relationerna ofta ännu viktigare än tidigare.

Läkaren kan vid behov ordinera läkemedelsbehandling för att lindra krissymtomen, men medicinering ersätter aldrig mänsklig växelverkan och omsorg. Det är bra att komma ihåg kamratstöd och patientföreningarnas verksamhet i egenvården.

Det är bra att komma ihåg att äta och dricka tillräckligt samt försöka sova under vanliga tider. Man bör undvika alkohol och andra ämnen som påverkar det centrala nervsystemet. Man ska inte heller använda vänners eller anhörigas läkemedel, utan endast läkemedel som en läkare ordinerat till en själv.