Mentalt och andligt stöd inom den palliativa vården

Sjukdomen utplånar människans känsla av trygghet. Den hälsa som man kanske tidigare tagit för given är borta. Förlusten av ens hälsa hotar ens liv och ökar känslan av otrygghet. Otrygghet och livets osäkerhet väcker tankar om den egna livssituationen och framtiden. Det uppstår frågor.

Varför, varför just jag? Kan man behandla min sjukdom? Kommer jag att ha smärtor? Blir jag frisk? Kommer jag att dö? Vad händer med det liv jag levt före sjukdomen? Hur ska mina närstående leva med min sjukdom? Hur ska de klara sig? Hur blir det med ekonomin, arbetet och allt som blivit på hälft?

Dessa frågor är fulla av osäkerhet och får en att stanna upp. Man är rädd. Om en människa lämnas ensam i en främmande och mörk skog hör det till att hen är rädd, eftersom det främmande och okända är skrämmande. Det hör till att vara rädd för saker som utgör ett hot mot en själv, så fungerar ett friskt sinne.

I synnerhet i början av sjukdomen finns det inte genast svar på alla frågor. Samma frågor kommer upp i sjukdomens brytningsskeden. Sådana brytningsskeden är förändringar som sker under sjukdomens lopp och förändringar i vården och vårdlinjen.

Ibland är en fråga -varför?- inte en fråga, utan ett förvirrat och misstroget konstaterande gällande den nya livssituationen. Den nya livssituationen känns inte som att den hör till det egna livet. Det är som att följa med någon annans liv, men se det från insidan. För att komma ens lite vidare i det egna livet måste man trots allt bemöta sitt nya liv. Det kan vara som en gäst som man inte vill lära känna, men om man inte är bekant med sitt egna liv stampar allt på stället.

En viktig del av att bekanta sig med sitt nya liv är att spjälka upp den nya livssituationen i mindre delar. Det är viktigt att få klarhet i saker. Mitt i kaoset kan detta vara svårt för många, till och med omöjligt. Nystanet kan vara för tätt för att öppnas. Men även ett tätt nystan kan nystas upp med hjälp av mentalt eller andligt stöd. För det behövs en annan människa.

För mentalt stöd är det väsentligt att ha den andra människan – stödpersonen – vid sin sida. Att stå vid patientens eller den närståendes sida förutsätter att stödpersonen klarar av patientens livssituation, funderingar, frågor och smärta. Den som behöver hjälp måste kunna lita på att stödpersonen stannar vid hens sida. Patienten ska kunna uppleva att stödpersonen tar hens tankar, känslor och frågor på allvar. Eftersom det varken finns ord, läkemedel eller terapi som kan ändra verkligheten finns det inte utrymme för att trösta med tomma ord eller förneka fakta. Man måste kunna tala om just de ämnen som den insjuknade vill tala om.

Det är ibland svårt att tala med sina närstående om saker som upplevs svåra. Det kan kännas som om saker man inte säger högt är trygga och kanske inte alls finns. Det kan därför vara svårt att med närstående tala om till exempel döden och tankar kring den. Trots det väcker sjukdomar – i synnerhet allvarliga sjukdomar – så gott som alltid tankar även kring döden. Alla insjuknade kan eller vill dock inte tala som sin livssituation eller saker som är förknippade med den. En person som är van vid att klara av svåra situationer i sitt liv på något annat sätt än genom att prata vill kanske inte heller prata om sin sjukdom. Det är viktigt att förstå att det är dennes val.

Det finns olika former av professionell hjälp och frivilligt stöd som den insjuknade kan få för att trygga möjligheten till samtalspartner. En del vårdenheter erbjuder psykologiskt och psykiatriskt stöd. Vissa erbjuder även stöd av en psykoterapeut eller familjeterapeut. Vid sjukhus finns också sjukhusteologer som vid sidan av andligt stöd även kan ge mentalt stöd. Olika patientföreningar erbjuder varierande stöd från vårdpersonalen och frivilliga.

I synnerhet svåra sjukdomar gör att även andliga frågor uppkommer. Det är naturligt för en människa som haft andlighet som en del av sitt liv före insjuknandet, att vilja ha det också då hen drabbas av en sjukdom. Av erfarenhet kan konstateras att även personer som inte haft andligheten som en del av sin vardag kan efter sitt insjuknande börja fundera över andliga frågor. I båda fallen handlar frågorna oftast om varandet, det vill säga existentialism.

Andligt stöd går ut på att behandla dessa frågor. Det handlar också om att berättiga dessa frågor. Det centrala i andligt stöd är att ta i bruk de andliga resurser som patienten redan har eller att hitta dem.

Den dominerande religionen i Finland, den lutherska kristendomen, har också förrättningar som stärker det andliga stödet. Sådana är till exempel bön, förbön, välsignelse och nattvard. Dessa är vid sidan av bibelläsning och psalmer en del av det andliga stödet.

I samband med sjukdomar är själavårdande samtal kanske den mest centrala formen av andligt stöd. Det är under dessa diskussioner som det mentala och det andliga är närvarande antingen tillsammans eller separat. I Finland erbjuder församlingarna andligt stöd. På sjukhus och på vårdenheter jobbar sjukhuspräster som blivit specialutbildade i sjukhusarbete. Sjukhusprästerna respekterar allas övertygelser. Själavård kan också kallas existentiellt stöd enligt den egna övertygelsen.

För medlemmar av andra religiösa samfund erbjuds i alla fall i större städer även stöd från det egna trossamfundet. Kontaktuppgifter kan fås från vårdenheterna, av sjukhuspräster eller samfundens webbplatser.