Aptitlöshet och näringens betydelse
Vi har blivit vana vid att god näring är viktigt för vår hälsa och funktionsförmåga. Vid vård i livets slutskede orsakar sjukdomen i sig viktminskning och förtvining av musklerna. När sjukdomen framskrider absorberas och transporteras inte maten längre lika väl via ämnesomsättningen för att bilda byggnadsmaterial för kroppen. Kroppen klarar inte längre av att tillgodogöra sig näringen som intagits, trots att patienten äter eller näringsintaget stöds.
När aptiten minskar kan de närståendes oro för ätandet öka. Det kan vara stressande för patienten att bli uppmanad att äta, fastän man menar väl. Då är det bra att komma ihåg att aptitlöshet är ett naturligt tillstånd för patienten, och att det är sjukdomen, inte näringen, som påverkar patientens mående och livslängd. Om patienten tvingas äta kan detta få patienten att må sämre genom ökat illamående.
I stället för de tidigare, stadiga måltiderna kan patienten ofta vilja ha små, svala måltider som intas i egen takt (till exempel kräm, fil och fruktbitar). Syftet med maten är att glädja patienten, och det kan räcka med en liten munsbit då och då.
Näring och vätskeintag nära döden
Patienten bjuds på mat och dryck så länge som hen kan äta och dricka. En patient som är nära döden vill vanligtvis inte äta och känner sig inte hungrig. Under dödsprocessen avtar kroppens funktioner, och eventuellt näringsintag förändrar inte detta faktum.
Nära döden minskar viljan och förmågan att inta vätska. Patienten kan också ha svårigheter att svälja och en sänkt medvetandegrad, vilket gör att hen inte kan inta vätska under de sista dagarna. I detta skede känner patienten vanligtvis ingen törst. Munnen måste vårdas genom att både regelbundet rengöra och fukta den.
För en förtvinande kropp kan artificiell vätsketillförsel vara en belastning. Det får ofta vätskan att ansamlas i kroppen, till exempel i luftvägarna, i bukhålan eller som svullnader i extremiteterna. Därtill belastar det också hjärtat.
Vätsketillförsel är till nytta när patienten har ett sjukdomstillstånd, som kan överkommas genom vätskebehandling. Döden är inte ett sådant tillstånd. Patienten dör alltså inte på grund av att hen varken äter eller dricker, utan patienten äter och dricker inte för att hen är döende.