Näring inom den palliativa vården

Målet med den palliativa vården är att upprätthålla patientens funktionsförmåga och en god livskvalitet så länge som möjligt, vilket omfattar att upprätthålla näringstillståndet samt att fördröja näringstillståndets försämring och stävja viktminskningen.

Det väsentliga med planeringen och förverkligandet av näringsterapin är att lyssna på patienten och agera i enlighet med hens individuella önskemål. Det är också viktigt att inkludera patientens närstående i kostplaneringen, eftersom de ofta är delaktiga i matlagningen.

Målet är att stöda patientens normala ätande så länge det är möjligt, eftersom det är det naturligaste och behagligaste sättet att inta näring. Om patienten inte kan äta på grund av sjukdomen eller behandlingarna, görs en individuell näringsplan för patienten.

Matens struktur och konsistens

När sjukdomen framskrider och det eventuellt blir svårare att äta till exempel på grund av svårigheter att svälja, bör kosten förändras så att det blir lättare för patienten att inta den. Då kan matens struktur eller konsistens ändras så att den är lättare att svälja och smälta. Maten kan till exempel göras mjukare med gaffeln, skäras i mindre bitar eller mosas så att den ska vara lättare att svälja.

Mångsidigare mat

När aptiten och portionerna minskar kan maten berikas med till exempel matolja, grädde, smör eller andra sådana livsmedel som ökar mängden energi i maten och gör den så god som möjligt. Även söta mellanmål kan smaka. Ibland smakar kall mat bättre än varma måltider. Om smaksinnet har försämrats kan mat inlagd i ättika eller bär smaka.

Små portioner, ofta, enligt önskemål och tillsammans

Måltiderna kan stödas genom att bjuda på mindre portioner än vanligt flera gånger per dag. Det är bra att välja lättsmälta maträtter som patienten vill ha. Olika näringspreparat som fås på apoteket eller i butiken kan också användas vid behov som stöd för näringsintaget, om de smakar.

Det är också bra att komma ihåg att måltider är sociala händelser – när man äter tillsammans med någon annan smakar maten ofta bättre än när man äter ensam.

Sjukdomen i sig och läkemedlen som används för att behandla den kan också medföra hinder för ätandet. Sådana besvär kan till exempel vara illamående, förstoppning och torr mun. Målet ska vara att de problem som stör ätandet behandlas så gott som möjligt.

Illamående

Om läkemedel används för att behandla eller förebygga patientens illamående är det viktigt att dessa intas enligt angivna instruktionera. Ofta tas läkemedel som förebygger och lindrar illamående till exempel ½ timme före måltider, varvid medicinen hinner börja verka innan måltiden.

Förstoppning

Även förstoppning kan förvärra aptitlösheten. Starka morfinliknande smärtstillande läkemedel och många andra läkemedel kan orsaka förstoppning. En sparsam kost, dåligt vätskeintag och brist på motion gör därtill tarmfunktionen långsammare.

Patienten kan lida av förstoppning även om hen inte längre äter mycket. Detta beror på att avföring trots det bildas av magtarmkanalens sekret och de slaggprodukter som bildas i tarmen. Det är alltså viktigt att magen funktionerar under alla omständigheter.

Förstoppning kan förebyggas och behandlas med hjälp av laxermedel som mjukar upp avföringen och påskyndar tarmfunktionen. Dessutom kan förstoppning lindras med en fiberrik kost (bl.a. produkter av fullkornsspannmål, frukter, grönsaker) och genom att motionera enligt den egna orken.

Torr mun

En torr mun försämrar smaksinnet, vilket för sin del förvärrar aptitlösheten. En torr mun kan lindras till exempel genom att ofta fukta munnen med en liten mängd vätska, isbitar, olja, genom att tugga tuggummi eller suga på pastiller eller använda produkter mot torr mun som fås på apoteket.

En långt framskriden sjukdom får ofta aptiten och hungerkänslorna att minska. Man blir snabbt mätt av små portioner. Även smaksinnet förändras – maträtter som smakat tidigare gör det inte längre.

När sjukdomen framskrider absorberas inte maten längre lika väl via ämnesomsättningen för att bilda byggnadsmaterial för kroppen. Kroppen kan inte längre utnyttja näringen som intagits, trots att patienten äter eller näringsintaget stöds.

Hos en döende patient påverkar inte näringsintaget längre patientens prognos eller välbefinnande, utan kan förorsaka illamående och obehag. Oral administrering av sådana små mellanmål som patienten vill ha är ofta tillräckligt.

Under de sista levnadsdagarna då graden av medvetandet minskar och förmågan att svälja blir sämre är det viktigare att fukta munnen än att äta.