Intensivvård kan behövas om funktionen hos ett eller flera livsuppehållande organ eller organsystem (såsom hjärna, hjärta och cirkulationsorgan, lungor, lever, njurar eller blodkoagulationssystem) är allvarligt nedsatt på grund av en livshotande sjukdom, till exempel en allvarlig infektion.
Beslutet om intensivvård är alltid medicinskt och baseras på en bedömning av om behandlingen kan hjälpa patienten. Ibland räcker det med vård på en vårdavdelning. Intensivvård är inte meningsfull i situationer där den bara förlänger livets slutskede på konstgjord väg utan hopp om återhämtning. Beslutsfattandet styrs av allmänna etiska principer.
Intensivvård i sig botar inte en sjukdom, men kan användas för att stödja nedsatta livsprocesser och ge kroppen tid att återhämta sig från en allvarlig sjukdom, om kroppen har resurser att göra det.
Vid långvariga sjukdomar, när den förväntade livslängden är kort eller patientens funktionsförmåga är svag redan vid insjuknandet, kan man inte uppnå något märkbart resultat med intensivvård. Patientens tidigare mentala tillstånd och fysiska funktionsförmåga och självständighet (såsom att bo hemma, röra sig utanför hemmet, behov av hemhjälp) ger en indikation på dessa resurser.
Patientens vårddirektiv, den behandling som redan getts i det akuta tillståndet och dess effekter beaktas när fördelarna med intensivvård övervägs. Återhämtning från en allvarlig sjukdom och intensivvård är en krävande process som fortsätter i veckor eller månader efter intensivvården.