Gå till sidans innehåll

Synen

Synen mäts genom synskärpan som anger hur små detaljer vi kan se.

Synskärpan, det vill säga visus, beskriver hur små detaljer en person kan se. Synskärpan kontrolleras på en syntavla när ett eventuellt brytningsfel i ögat är korrigerat. Det finns separata tavlor för undersökning av att se på långt håll och närseende. Raden med de minsta bokstäverna (eller en del av den) som en person ser är hens bästa synskärpa.  

Synskärpan påverkas av ögats brytningsstyrka, ljusgenomsläppligheten i ögats brytande mellansubstans, näthinnans struktur, samt synnervens, nervbanornas och det centrala nervsystemets funktion. Belysningen och vakenhetstillståndet har också en inverkan på synskärpan. 

1,0 (eller mer) anses vara en normal synskärpa. I praktiken kan en synskärpa på 0,8 vanligtvis betraktas som normal. Det är praktiskt att undersöka synskärpan när brytningsfelen korrigerats, det vill säga med glasögon eller kontaktlinser. 

Synskärpan förväxlas ofta med glasögonens styrka, det vill säga ögats brytningsstyrka. Om du behöver glasögon eller kontaktlinser på grund av ett brytningsfel och styrkan i dina glasögon är -4, kan du ändå uppnå en normal synskärpa (1,0) när brytningsfelen är korrigerade, det vill säga när du använder glasögon eller kontaktlinser.   

Synskärpan har en benägenhet att förändras, orsaken är ofta variationer i ögats brytningsstyrka och även ibland en ögonsjukdom. Synskärpan kan alltså variera med åren, så när vi till exempel skaffar nya glasögon bör vi be en optiker eller en ögonläkare kontrollera vår synskärpa. 

Synskärpan hos barn 

Barnets ålder påverkar barnets synförmåga. Ett barns synskärpa ligger på samma nivå som synskärpan hos en vuxen först när barnet når skolåldern.   

Barnets normala synskärpa vid 3–4 års ålder är 0,5 eller mer, och 0,63 vid 5–6 års ålder. Synskärpan i närseendet hos ett barn i skolåldern bör vara minst 0,63 per öga och synskärpan när barnet ser på långt håll minst 0,8 per öga.  

Orsaken till en nedsatt synskärpa kan vara en funktionell synnedsättning, det vill säga amblyopi. Det är mer sällan fråga om en anatomisk avvikelse i ögat, synbanan eller synbarken. 

Andra faktorer som påverkar synen

Inte bara synskärpan utan också färg- och kontrastseendet samt synfältets omfattning och exakthet är en viktig del av vårt seende, liksom den normala binokulära synen. Andra egenskaper för normal syn är exempelvis mörkerseende och förmågan att fokusera på objekt på olika avstånd (ackommodation). För att vi ska kunna läsa obehindrat, följa ett rörligt objekt med blicken eller se bra när vi själva rör på oss, måste blicken också hållas stilla på det önskade objektet. 

Med hjälp av linsen i ögat ser vi klart på olika avstånd. Linsen ändrar form, varvid ögats brytning ändras och vi kan se på olika avstånd. Linsen anpassas med hjälp av muskelarbete. När vi tittar långt bort är musklerna avslappnade och när vi tittar nära drar musklerna ihop sig. Linsens förmåga att anpassa sig försämras med åldern, vilket gör det svårare att se på nära håll. 

Med synfält avses det område som en person ser när hen fokuserar blicken på en punkt. Det funktionella synfältet är mer omfattande eftersom ögonen rör på sig. När vi tittar noggrant på något behöver vi det centrala synfältet. När vi rör på oss och observerar omgivningen behöver vi det perifera synfältet.   

Synskärpan är som bäst i bra belysning. Tillräcklig belysning från rätt håll ger den bästa möjliga synskärpan. När vi blir äldre förändras ögats strukturer som släpper igenom ljus, vilket gör att ljuset inte når näthinnan lika lätt. Då framhävs belysningens betydelse. 

Kontrastkänsligheten anger förmågan att urskilja olika grader av belysning. Ett bra kontrastseende hjälper oss att observera omgivningen bättre när vi exempelvis rör oss i mörker, skymning, regn och snö. När synskärpan kontrolleras på en syntavla kan den vara normal, trots att kontrastseendet är nedsatt. Kontrastseendet kan undersökas med olika typer av syntavlor avsedda för detta ändamål