Vid prostataförstoring kan man få problem med urineringen. Urinstrålen kan vara svag och avbryts mot slutet och tiden för urinering kan förlängas.
Till följd av prostataförstoring är man ofta tvungen att vänta på att urineringen ska starta och det kan kräva att man krystar för att få igång urineringen. Ibland är det lättare att urinera sittande än stående.
Symtomen varierar periodvis och försämras i regel med tiden. Under en kort uppföljning kan symtomen vara oförändrade hos de flesta.
Urineringen kan vara förknippad med en känsla av att urinblåsan inte töms och man får urinera oftare. En förstorad prostata kan även orsaka ett tvingande urineringsbehov (urinträngningssymtom). Ofta framträder symtomet till exempel när man hör en vattenkran rinna eller när man kommer hem. Ibland kan urin läcka i byxan i dessa situationer.
Urineringsbehovet kan bli tätare. Om man behöver urinera även nattetid försämras sömnkvaliteten. Det finns även andra orsaker bakom frekvent natturinering än prostataförstoring, som till exempel hjärt- eller lungsjukdomar, depression och diabetes.
Förstoringen av prostatan kan även orsaka urinstämma dvs en situation där urinblåsan är fylld men man inte lyckas urinera.
Män upplever ofta efterdropp på grund av urinrörets normala form. Efter urineringen blöter några droppar ner byxorna. Detta mycket vanliga besvär kan underlättas genom en mekanisk tömning av urinröret.
Tryck med fingrarna på mellangården bakom pungen, varvid den urin som samlats i urinrörets bakre del rinner till urinrörets främre del.
Töm urinröret genom att skaka på det.
Urinretention är en situation när urinblåsan är fylld men man inte lyckas urinera. Hos äldre män försvårar prostatans storlek urineringen, vilket ibland kan leda till urinretention. Risken för att utveckla urinretention ökas till exempel av alkoholkonsumtion och förfrysning.
Vissa sjukdomar (neurologiska och ryggsjukdomar) och läkemedel kan också orsaka urinretention.
Symtomet är hård buksmärta som kan få kallsvetten att bryta fram. Nedre delen av buken sväller ut på grund av blåsan. Ofta är smärtan så hård att patienten är tvungen att åka till jouren.
Symtomen för akut urinretention lättar omedelbart med engångskateterisering.
I en akut situation undersöks prostatan preliminärt och nödvändiga fortsatta undersökningar planeras. När man väntar på fortsatta undersökningar måste man se till att urinblåsan töms. Om man inte lyckas urinera efter engångskateteriseringen lär man patienten att använda katetern på egen hand.
Ett annat alternativ är att tömma blåsan med en kateter som lämnas på plats och som placeras antingen via urinröret eller genom bukväggen (suprapubisk kateter). Katetern måste också lämnas på plats om blåsan var väldigt full vid urinretention (över 500 ml urin). Katetern håller blåsan tom för att blåsväggen ska kunna återhämta sig och stärkas efter övertänjning.
När vårdformen är engångskateterisering eller en kateter som placeras genom bukväggen kan man "träna" blåsan enligt läkarens anvisningar.
Ibland kan man lida av urinretention också om det känns att urineringen fungerar bra och det känns att urinblåsan töms. Då kan det ändå hända att urineringen bara delvis tömmer en helfylld urinblåsa. I sådana situationer kan urin läcka (överrinningsinkontinens).
Tillståndet är farligt eftersom njurarna försöker tömma urin till blåsan, som inte rymmer mer urin. Njurfunktionen försämras, vilket leder till en störning i kroppens saltbalans och ett försämrat allmäntillstånd. Behandlingen går ut på att hålla urinblåsan tom med hjälp av en kateter och vänta för att se om njurfunktionen återställs.
Ibland utvecklas de urineringsrelaterade symtomen långsamt och orsakar allvarliga och bestående skador på urinblåsan och njurarna. Man märker inte nödvändigtvis att långsamt framskridande symtom försvåras.
Uppdaterad 21.8.2025
