Vanligtvis får man åtminstone grundersättning, som är 40 procent av läkemedlets pris. För vissa svåra och långvariga sjukdomar kan man få en högre särskild ersättning.
Den särskilda ersättningen har två nivåer: lägre och högre. Den lägre särskilda ersättningen är 65 procent av läkemedlets pris och beviljas när läkemedlet är nödvändigt för behandling av sjukdomen. Den högre särskilda ersättningen är 100 procent av läkemedlets pris och förutsätter dessutom att läkemedlets effekt ersätter eller återställer en kroppsfunktion som gått förlorad på grund av sjukdomen. Ett exempel är insulin, som ersätter kroppens egen insulinproduktion vid insulinbristsdiabetes – därför får man högsta särskilda ersättning för insulin.
De sjukdomar som berättigar till specialersättning fastställs av statsrådet. Därefter beslutar prisnämnden för läkemedel, Hila, vilka läkemedel som är specialersättningsgilla vid de sjukdomar som statsrådet har fastställt. Hila kan samtidigt ställa begränsningar för ersättningen, till exempel baserat på sjukdomens svårighetsgrad.
Därefter ger Folkpensionsanstalten anvisningar om vilka medicinska kriterier som måste uppfyllas för att få rätt till specialersättning och hur dessa kriterier ska påvisas; oftast krävs ett B-utlåtande från läkare. Till exempel kan man få olika specialersättningsrätter för läkemedel som används vid behandling av typ 2-diabetes, baserat på blodsockervärden, behandlingssvårighet och kroppsmassindex enligt FPA:s definitioner. Folkpensionsanstalten kan också ställa andra villkor för beviljande av specialersättning: till exempel kan ersättningsrätt för astmaläkemedel beviljas först när läkemedelsbehandlingen har pågått i minst sex månader.
För vissa dyra läkemedel krävs ett B-utlåtande från läkare även för grundersättning. Å andra sidan kan man för några läkemedel få tidsbegränsad grund- eller specialersättning genom en särskild anteckning på receptet, utan att ett B-utlåtande behövs.