Långvarig njursvikt

Många sjukdomar kan orsaka långvarig njursvikt. I Finland är den vanligaste orsaken till långvarig njursvikt diabetesrelaterad njursjukdom. Målet med behandlingen av långvarig njursvikt är att försöka bromsa utvecklingen av njursjukdomen och stödja njurfunktionen för att undvika dialysbehandling eller njurtransplantation. Vid långvarig njursvikt är det också viktigt att justera den permanenta medicineringen i takt med att njursvikten fortskrider, antingen genom att minska läkemedelsdoserna eller förlänga doseringsintervallen. Vissa läkemedel, såsom diuretika och vissa diabetes- och blodtrycksmediciner (t.ex. "glifloziner" som empagliflozin, "priler" som ramipril och "sartaner" som valsartan), påverkar delvis eller helt njurarna. I vissa fall minskar effekten av dessa läkemedel när njurarnas tillstånd försämras. Till exempel kan dosen av diuretikumet furosemid ökas, men för andra läkemedel måste ofta ett alternativ övervägas. Vissa blodtrycksmediciner försöker man dock fortsätta med i låg dos vid diabetesrelaterad njursjukdom, eftersom de minskar mängden protein som utsöndras i urinen och har en gynnsam effekt på blodtrycket. Hörnstenarna i behandlingen av långvarig njursvikt är behandling av högt blodtryck, minskning av proteinmängden i urinen samt god behandling av den bakomliggande orsaken, såsom diabetes. Utvecklingen av sjukdomen försöker bromsas med hjälp av ovan nämnda diabetes- och blodtrycksmediciner. Den lämpliga dosen av dessa läkemedel bestäms genom noggrann övervakning av patientens njursituation med blod- och urinprov. Dessutom försöker man med olika läkemedel korrigera de förändringar som njursvikt orsakar i kroppen, såsom anemi, störningar i vätskebalansen samt ökad fosfatnivå och minskad kalciumnivå i blodet.