MS är en autoimmun sjukdom som innebär att det bildas inflammationshärdar i hjärnan och ryggmärgen. Precis som för andra autoimmuna sjukdomar är den exakta orsaken okänd. De vanligaste symtomen är muskelsvaghet, balans- och synstörningar, funktionsstörningar i urinblåsan och tarmen samt exceptionell utmattning. Den vanligaste sjukdomsformen förlöper successivt och cirka 90 procent av de insjuknade har den formen. MS är vanligare hos kvinnor är hos män. I genomsnitt bryter sjukdom ut vid 20–40 års ålder.
Det är viktigt att planera behandlingen av MS så att man tar hänsyn till graviditetsönskan i god tid innan man försöker bli gravid. Då kan man välja den immunologiska medicineringen på så sätt att den också skyddar väl mot skov av MS i en sådan situation, och att det inte uppstår några särskilda utmaningar på grund av att medicineringen avbryts under graviditeten. Om man använder fingolimod vid behandlingen av MS bör läkemedlet bytas ut mot ett annat i god tid före graviditeten på grund att det finns en risk för att sjukdomen aktiveras i samband avslutandet av medicineringen. Användningen av natalizumab är också förknippad med en betydande risk för sjukdomsaktivering i samband med avslutandet av läkemedelsbehandlingen och därför bör man på individuell basis överväga att byta läkemedlet till CD20 monoklonala antikroppar (rituximab eller ofatumumab) före man försöker bli gravid eller fortsätta till graviditetsvecka 34 med förlängda dosintervall.
Rutinmässig uppföljning av MS-patienter på moderskapspolikliniken under graviditeten är inte nödvändig. MS förhöjer inte risken för komplikationer under graviditeten eller förlossningen och har ingen skadlig inverkan på fostret. Förlossningssättet väljs på obstetriska grunder och MS utgör i princip inte ett hinder för vaginal förlossning.
MS går i regel in i en lugnare fas än normalt efter den första trimestern av graviditeten på så sätt att det inte uppstår några nya symtomperioder (skov). Uppföljningen av MS under graviditeten sker hos den egna neurologen. Fortsatt immunologisk behandling under graviditeten bedöms individuellt. Många orala läkemedel är teratogena, det vill säga skadliga för fosterutvecklingen, och användningen av dessa bör avslutas i god tid före en planerad graviditet. Å andra sidan har vissa läkemedel en lång skyddande effekt mot skov efter doseringen, vilket innebär att de också ger skydd under graviditeten fastän medicineringen avbryts. Om man fortsätter med natalizumab under graviditeten bör den nyföddes blodstatus kontrolleras och man bör skjuta upp vaccinationer med levande försvagade vacciner. Under graviditeten kan skov tryggt pulsbehandlas med kortison. Rutinmässiga magnetundersökningar rekommenderas inte för uppföljning av MS under en graviditet, men magnetundersökningar som utförs utan kontrastmedel kan göras vid behov.
Omedelbart efter förlossningen, särskilt under de första tre månaderna, men upp till ett år efter förlossningen, är risken för nya symtomperioder dock betydligt högre än före graviditeten. Därför
behövs ofta högeffektiv immunologisk medicinering. Amning har ingen negativ inverkan på aktiviteten hos MS. Under amning är det tryggt att använda CD20 monoklonala antikroppar (rituximab och ofatumumab; amning tillåten 4 timmar efter infusionen), betainterferoner, glatirameracetat och natalizumab.