Mask i tarmen

Masksjukdomar hos människor är mycket sällsynta i Finland, med undantag av springmask. Binnikemasken, det vill säga bred bandmask, var också vanlig i vårt land när det fortfarande var vanligt att äta rå insjöfisk. Numera är den mycket ovanligare, men en person som avnjuter gärsrom kan fortfarande få sällskap av en objuden mask som är upp till 10 meter lång och kan leva i upp till 25 år. Själva binnikemasken orsakar knappt några symtom, men kan på längre sikt leda till B12-vitaminbrist och relaterad anemi. Om rå insjöfisk eller rom ingår i kosten och man upptäcker B12-vitaminbrist är det värt att leta efter maskägg i avföringen med mikroskop (F-para-0).

Andra masksjukdomar förekommer knappt alls i hemlandet. De är sällsynta även bland turister, eftersom det är osannolikt att maskar smittar under en kort resa. Däremot är det vanligt att människor som lever i utvecklingsländer, och i synnerhet på landsbygden, har en eller flera maskarter i tarmen. De vanligaste inälvsmaskarna i världen (bortsett från binnikemask) är spolmask, piskmask och hakmask. Om en turist skulle råka hämta med sig en sådan mask hem, är antalet maskar litet och bärarskapet nästan alltid symtomfritt. Problemet i länder i tropiska områden är att i synnerhet barn som har många maskar i tarmen inte nödvändigtvis får tillräckligt med näring när de inte heller annars får tillräckligt med mat.

Spolmasken och piskmasken smittar via förorenad mat. Hakmasklarven lever i fuktig jord och smittar genom att tränga igenom huden. I tropikerna och subtropikerna bör du undvika att gå barfota eller använda sandaler. En annan mask som smittar på liknande sätt är Strongyloides stercoralis. Den är vanlig, om än något mindre vanlig än de maskar som nämns ovan. Den skiljer sig från andra maskar genom att personer som bär på den i tarmen har en mycket mer frekvent och betydande ökning av eosinofiler i blodet än personer som bär på andra maskar. Eosinofiler är vita blodkroppar som är viktiga i försvaret mot parasiter, men i västvärlden är allergisk astma och andra allergiska tillstånd den vanligare orsaken till höga eosinofilnivåer.

Även schistostomiasis (det vill säga snäckfeber) smittar via huden, men till skillnad från hakmaskar och strongyloides är en blodmask inte en mask i fuktig jord, utan den smittar när man simmar eller vadar i sötvatten. Beroende på arten vandrar larverna antingen till blodkärlen som omger ändtarmen eller urinblåsan. Detta kan leda till tarmsymtom eller blodig urin. Omkring 200 miljoner människor i världen lider av schistostomiasis. Den är sällsynt, men möjlig, bland turister. Den vanligaste destinationen där finländska turister drabbas av schistostomiasis är vid paddlingsturer på Nilens övre lopp i Uganda.

I princip är det lätt att undvika masksjukdomar. Mat och dryck måste vara rena. Uppvärmningen av livsmedel till kokpunkten dödar maskar och maskägg. När en turist dessutom undviker kontakt med sötvatten (det går bra att simma i poolen) och har skor på sig eliminerar hen nästan helt risken för att drabbas av mask.