De flesta av oss vet inte om vi är ESBL-bärare eller inte. Om man bor hemma är det sällan relevant, och därför undersöker man inte utan en särskild anledning huruvida någon är bärare eller inte.
ESBL kan hittas när man tar en bakterieodling från till exempel urin för att hitta orsaken till en infektion. Bärarskapet kan också upptäckas när man tar prover från personer som varit inlagda på sjukhus utomlands för att hitta antibiotikaresistenta bakterier.
ESBL-bärarskap är vanligtvis symtomfritt. Symtomfria bärare behöver inte behandlas, eftersom det inte är till någon nytta för patienten och kan utsätta honom eller henne för antibiotikabehandlingens bieffekter i onödan.
ESBL-infektioner förekommer oftast i urinvägarna eller i bukområdet. Även om ESBL-bakterien är resistent mot många antibiotika finns det effektiva läkemedel.
Man kan även få ESBL-smitta via mat eller dryck. Smittorisken är större utomlands än hemma. Under resan bör du vara särskilt noga med mat och dryck och var du köper dessa, samt med handhygienen. Ytterligare råd finns i resenärens hälsoguide:
ESBL-smitta är lättare att få om du samtidigt tar antibiotika som dödar andra bakteriestammar i tarmen som är känsligare för antibiotika. På samma sätt ökar antibiotika som används inom livsmedelsindustrin risken för smitta.
ESBL kan också spridas från person till person genom nära kontakt både hemma och på sjukhus (t.ex. via händerna). På sjukhus används också mycket antibiotika, vilket kan skapa en tillväxtfördel för ESBL-stammar. ESBL sprids inte utan kontakt.
Risken för att ESBL-bärare får infektioner är inte nämnvärt större i hemförhållanden. ESBL-bärarskap är inte en sjukdom eller en risk för välbefinnandet för människor i omgivningen. Du behöver inte berätta om ditt bärarskap för någon utanför sjukhuset eller vårdstället.
Det lönar sig både för kvinnor och män som har diagnostiserats som ESBL-bärare att ta ett urinprov även vid en nedre urinvägsinfektion utan feber för att bekräfta att antibiotikabehandlingen är lämplig. Detta skiljer sig från de allmänna rekommendationerna om att behandlingen av en nedre urinvägsinfektion hos en kvinna i arbetsför ålder kan inledas enbart på grundval av symtom.
På sjukhus är infektionsrisken högre, till exempel till följd av urinkatetrar eller bukoperationer. Även på sjukhus är risken för att en ESBL-bärare ska utveckla en symtomatisk infektion inte särskilt stor, och bärarskapet påverkar inte tillgången till behandling.
ESBL påverkar inte det normala livet (t.ex. hemmet, hobbyer, relationer, sex, besök, husdjur) på något sätt. Onödiga antibiotikakurer bör undvikas.
God hygien bör tillämpas i hemmet, oavsett om du är ESBL-bärare eller inte:
Tvätta händerna noggrant med tvål efter toalettbesök och innan du hanterar mat.
Familjemedlemmar har, även vid idrottsutövning, personliga handdukar, hygien- och kosmetikprodukter och rakhyvlar.
Utsöndrande sår och hudskador bör täckas. Använda sårförband slängs direkt i papperskorgen. För mer omfattande sår ska du följa de instruktioner som du fått från avdelningen. Tvätta händerna före och efter sårvård.
Engångsnäsdukar läggs i papperskorgen direkt efter användning och därefter tvättas händerna.
Vid städning används vanliga rengöringsmedel som kan köpas i butik.
För tvätt används och följs normala tvättmedel och tvättinstruktioner för textilier.
Vanliga kärl kan användas och diskas som vanligt. Kärlen tas i bruk när de är torra.
Anvisningar för smittobekämpning för yrkesutbildad personal inom hälso- och sjukvården har utarbetats både nationellt och per sjukvårdsdistrikt. Flera sjukhus upprätthåller en elektronisk påminnelse för att identifiera ESBL-bärare.
I allmänhet räcker det med god handhygien hos både patienter och personal för att förhindra spridningen av ESBL-E. coli, särskilt vid kontakt med kroppsvätskor. Personalen ger vägledning om handhygien. Ibland kan en patient placeras i ett enkelrum i enlighet med lokala riktlinjer om smittsamheten bedöms vara särskilt hög eller om andra patienter på avdelningen är särskilt infektionskänsliga. Det är också viktigt att undvika onödiga, alltför bredspektriga eller långa antibiotikakurer.
Infektioner orsakade av ESBL och andra tarmbakterier kan också förebyggas genom vanliga aseptiska rutiner vid olika åtgärder.
Hur länge du är bärare är individuellt. Enligt nya studier varade bärarskapet hos friska resenärer i genomsnitt en månad. Faktorer som kan förlänga bärarskapet är bland annat upprepade anbitiotikakurer, kroniska tarmsjukdomar, urinkatetrar och störningar i urineringen. Hemma har tarmbakteriernas antibiotsensitivitet ingen betydelse och därför undersöks inte ESBL-bärarskap rutinmässigt.
För en person som behöver sjukhustjänster vid upprepade tillfällen bedöms bärarskapets varaktighet från fall till fall. Bedömningen kan tidigast göras ett år efter det senaste positiva provet.
Anvisning som kan skrivas ut:
Uppdaterad 16.11.2017
