Fotsvamp är den vanligaste svampinfektionen i huden. Den orsakas av dermatofyter, av vilka den vanligaste är Trichophyton rubrum.
Fotsvamp är vanligare bland män än bland kvinnor och blir klart vanligare med åldern. Fotsvamp hos barn är sällsynt. Fotsvamp kan smitta via golven i allmänna tvättutrymmen och gymnastiksalar, och risken ökas om tårna svettas i täta skor, såsom skyddsskor. Fotsvamp förekommer också i stor utsträckning bland idrottare. Hos diabetiker är sjukdomen allmännare än hos resten av befolkningen.
Se bilden kring ämnet. Bilden kan väcka starka känslor.
Fotsvamp ger i allmänhet symtom mellan fjärde och femte tån, ibland också mellan följande tår. Fotsvamp kan fjälla lätt eller kraftigt. Huden är ofta fuktig, söndrig och röd. Ibland förekommer blåsbildning. Svampen kan spridas från tårna till fotbladet. Man talar om mockasinsvamp när fjällning förekommer på de tjocka hudområdena på hela fotsulan, till exempel vid främre trampdynan, hälen eller stortån. Mockasinsvamp är ofta symtomfri eller uppvisar lindriga symtom. Svampen kan finnas enbart på ena foten, men med tiden sprids den även till den andra foten. Fotsvamp kan utvecklas till en blandinfektion med kraftiga symtom och då orsakas sjukdomen av såväl svamp som bakterie. Det är möjligt att fotsvamp orsakar kliande, små blåsor (så kallade id-blåsor), som inte i sig innehåller svamp, i handflatorna eller på fingrarna.
Se bilder kring ämnet. Bilderna kan väcka starka känslor.
Fotsvamp mellan tårna konstateras utgående från typiska hudfynd och fortsatta undersökningar behövs vanligtvis inte.
Det är viktigt att diagnosticera en utbredd fotsvamp innan medicineringen inleds för att kunna undvika onödiga behandlingar. Många hudsjukdomar påminner om svampinfektioner. Efter rengöring med vatten och alkohol tas ett skrapprov som innehåller rikligt med mjölig fjällning från hudområdet. Från ovansidan på en eventuell blåsa tas en provbit för undersökning. Provet undersöks genom en svampodling som även inkluderar undersökning med mikroskop, ett så kallat nativprov. Ett alternativ till odling är ett prov med genteknik (PCR).
Fotsvamp mellan tårna behandlas med lokal svampsalva som appliceras på kvällen på ren och torr hud i 1–2 veckor. Mockasinsvamp botas inte lika bra med lokalbehandling och behandlas ofta med svampläkemedel som tas via munnen i en 2–4 veckors behandlingsperiod. Det är viktigt att behandla fotsvamp även om själva sjukdomen har lindriga symtom, eftersom till exempel söndrig hud mellan tårna kan fungera som en infektionsport för andra allvarliga bakteriella infektioner, till exempel rosfeber.
Det är vanligt att fotsvamp återkommer och därför ska man iaktta god hygien. Tvätta fötterna och mellanrummet mellan tårna dagligen och torka omsorgsfullt. Byt strumpor dagligen och tvätta dem i tillräckligt hög temperatur (vanligtvis räcker 60 graders tvätt i maskin). Det rekommenderas att man använder skyddsskor i allmänna tvättutrymmen och gymnastiksalar. Om fotsvampen återkommer trots behandling är det skäl att utesluta andra bakomliggande faktorer, såsom diabetes. Även personer som bor i samma hushåll bör undersöka huden på sina fötter så att de inte omedvetet bär på och smittar andra med fotsvamp.
Fotsvamp ger i allmänhet symtom mellan fjärde och femte tån, ibland också mellan följande tår. Fotsvamp kan fjälla lätt eller kraftigt. Huden är ofta fuktig, söndrig och röd. Ibland förekommer blåsbildning. Svampen kan spridas från tårna till fotbladet. Man talar om mockasinsvamp när fjällning förekommer på de tjocka hudområdena på hela fotsulan, till exempel vid främre trampdynan, hälen eller stortån. Mockasinsvamp är ofta symtomfri eller uppvisar lindriga symtom. Svampen kan finnas enbart på ena foten, men med tiden sprids den även till den andra foten. Fotsvamp kan utvecklas till en blandinfektion med kraftiga symtom och då orsakas sjukdomen av såväl svamp som bakterie. Det är möjligt att fotsvamp orsakar kliande, små blåsor (så kallade id-blåsor), som inte i sig innehåller svamp, i handflatorna eller på fingrarna.
Se bilder kring ämnet. Bilderna kan väcka starka känslor.
Fotsvamp mellan tårna konstateras utgående från typiska hudfynd och fortsatta undersökningar behövs vanligtvis inte.
Det är viktigt att diagnosticera en utbredd fotsvamp innan medicineringen inleds för att kunna undvika onödiga behandlingar. Många hudsjukdomar påminner om svampinfektioner. Efter rengöring med vatten och alkohol tas ett skrapprov som innehåller rikligt med mjölig fjällning från hudområdet. Från ovansidan på en eventuell blåsa tas en provbit för undersökning. Provet undersöks genom en svampodling som även inkluderar undersökning med mikroskop, ett så kallat nativprov. Ett alternativ till odling är ett prov med genteknik (PCR).
Fotsvamp mellan tårna behandlas med lokal svampsalva som appliceras på kvällen på ren och torr hud i 1–2 veckor. Mockasinsvamp botas inte lika bra med lokalbehandling och behandlas ofta med svampläkemedel som tas via munnen i en 2–4 veckors behandlingsperiod. Det är viktigt att behandla fotsvamp även om själva sjukdomen har lindriga symtom, eftersom till exempel söndrig hud mellan tårna kan fungera som en infektionsport för andra allvarliga bakteriella infektioner, till exempel rosfeber.
Det är vanligt att fotsvamp återkommer och därför ska man iaktta god hygien. Tvätta fötterna och mellanrummet mellan tårna dagligen och torka omsorgsfullt. Byt strumpor dagligen och tvätta dem i tillräckligt hög temperatur (vanligtvis räcker 60 graders tvätt i maskin). Det rekommenderas att man använder skyddsskor i allmänna tvättutrymmen och gymnastiksalar. Om fotsvampen återkommer trots behandling är det skäl att utesluta andra bakomliggande faktorer, såsom diabetes. Även personer som bor i samma hushåll bör undersöka huden på sina fötter så att de inte omedvetet bär på och smittar andra med fotsvamp.
Uppdaterad 24.3.2025
