Insulinkänslighetsbefrämjare

Insulinkänslighetsbefrämjare, alltså glitazoner, binds till cellkärnans receptorer och påverkar cellens ämnesomsättning på flera sätt. De ökar kroppens känslighet för eget och injicerat insulin genom att ändra fettcellerna så att fettvävnaden under huden blir bättre på att lagra fett. Samtidigt minskar de fettet i bukhålan och levern.

Läkemedlet tas en gång om dagen, vilken tid som helst. Behandlingen påbörjas med en lägre initial dos, och dosen höjs vid behov under två till tre månader. Det tar flera veckor att uppnå full effekt av insulinkänslighetsbefrämjare, vilket gör att de skiljer sig från andra diabetespreparat.

Insulinkänslighetsbefrämjare orsakar i sig inte en för låg blodsockernivå. Man bör inte öka mängden mat efter att ha börjat med läkemedlet, utan snarare minska det, om man är överviktig. Man behöver inte justera dosen av preparaten utifrån vad man äter eller hur man rör sig. Om man lägger till insulinkänslighetsbefrämjare till en sedan tidigare pågående basinsulinbehandling minskar insulinbehovet efter några veckor. Insulindosen minskas enligt egna blodsockermätningar och anvisningar från läkare.

Insulinkänslighetsbefrämjare passar inte för personer som har hjärtsvikt, osteoporos eller svår leversjukdom. Det krävs särskild försiktighet om det handlar om äldre personer eller personer med njursvikt.

Insulinkänslighetsbefrämjare används inte under graviditet eller amning.

Det finns en individuell risk för biverkningar av alla läkemedel.

En biverkning av insulinkänslighetsbefrämjare kan vara svullnad på grund av vätskeansamling och viktuppgång kopplat till det samt hjärtsvikt. Vätskeansamlingen kan också göra att hemoglobinvärdet sjunker, alltså orsaka anemi. Under behandlingen är det viktigt att man följer upp vikten.

Hos kvinnor ökar insulinkänslighetsbefrämjare risken för osteoporos.